Whipple-test | Subakromialt smärtsyndrom | Supraspinatusavrivningar

Enligt Ackman et al. (2019) visade Whipple-testet en en sensitivitet på 88,6 % och en specificitet på 29,4 %.
En annan diagnostisk studie av Sgroi et al. (2018) konstaterades en sensitivitet på 68 % och en specificitet på 31 %.
När vi tittar på de resulterande sannolikhetskvoterna, som närmar sig 1, kan vi dra slutsatsen att detta test har en svag klinisk diagnostisk noggrannhet och därmed ingen praktisk nytta.

För att utföra Whipple-testet håller patienten handen på den drabbade axeln med handflatan nedåt framför den kontralaterala axeln och motstår en nedåtgående kraft som utövas av undersökaren. 

Detta test klassificeras som positivt vid smärta i axeln och/eller svaghet mot den nedåtgående kraften jämfört med den kontralaterala armen.

Båda studierna som vi nämnde i början visade också att varken Whipple-testet eller testet med tom eller full burk kan skilja mellan partiell och full tjocklek på supraspinatussenan. Tänk på att EMG-studier, t.ex. av Boettcher et al. (2009) visar att det är omöjligt att isolera en enda rotatorkuffmuskel och att t.ex. mer än 10 olika muskler är aktiva i testpositionerna.

Andra vanliga tester för att bedöma subakromiellt impingementsyndrom är

• Hawkins-Kennedy-testet
• Neer Test
• Fullständigt burktest
• Smärtsamt bågtecken

Sgroi, M., Loitsch, T., Reichel, H., & Kappe, T. (2018). Diagnostiskt värde av kliniska tester för supraspinatussenetrissor. Artroskopi: The Journal of Arthroscopic & Related Surgery, 34(8), 2326-2333.

Ackmann, T., Schneider, K. N., Schorn, D., Rickert, C., Gosheger, G. och Liem, D. (2021). Jämförelse av effektiviteten hos diagnostiska tester av supraspinatussenetårar: en prospektiv studie av "full-can", "empty-can" och "Whipple"-testerna. Muskuloskeletal kirurgi, 105(2), 149-153.

Boettcher, C. E., Ginn, K. A., och Cathers, I. A. N. (2009). Vilken är den optimala övningen för att stärka supraspinatus? Medicin och vetenskap inom idrott och motion, 41(11), 1979-1983.