Inledning

Volleybollspelare utför ofta repetitiva rörelser som att servera, vilket kan belasta deras axlar avsevärt. Med tiden kan dessa repetitiva åtgärder resultera i skador. Enligt forskning kan specialiserade program undvika cirka 50 % av alla idrottsskador. Även om det har funnits framgångsrika program för förebyggande av axelskador för handbollsspelare, har det inte funnits något verifierat program för volleybollspelare förrän nu. Som ett resultat var målet med denna studie att utveckla och utvärdera ett axelförebyggande program specifikt för volleybollspelare. Tanken är att ge tränarna ett nytt verktyg för att hjälpa dem att minska skador hos sina spelare.

Metoder

I studien deltog åtta lag med totalt 93 spelare. Fyra lag (50 spelare) tilldelades den förebyggande gruppen, medan de övriga fyra lagen (43 spelare) tilldelades kontrollgruppen.

Studiens förebyggande program är känt som "Liège University Program". Den är avsedd att integreras i volleybollspelarnas uppvärmningsrutiner och ersätta den traditionella uppvärmningen. Programmet varar totalt cirka 24 minuter och är uppdelat i tre avsnitt: löpövningar (3 minuter), förebyggande övningar (18 minuter) och en avslutande övning (3 minuter).

Programmets huvudfokus ligger på stärkande, plyometriska och proprioceptiva övningar. Dessa övningar fokuserar till stor del på axeln, men de omfattar även andra delar av kroppen och den kinetiska kedjan för att förbättra balans och funktionell rörelse. Programmet innehåller bland annat övningar som stärker axelns externa rotatorer med Theraband, stabilitetsövningar för bålen, proprioceptionsövningar för axlar och fotleder, proprioception för axlar med Theraband, passningsövningar, plyometriska övningar för externa rotatorer och armhävningar. För att tillgodose olika nivåer av förmåga erbjuder programmet också träningspass av olika svårighetsgrad.

Resultat

Risken för skador jämfördes mellan interventionsgruppen (de som följde det förebyggande programmet) och kontrollgruppen (de som inte följde programmet). Resultaten visade att förekomsten av skador var lägre i interventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen. Specifikt hade preventionsgruppen en incidens på 5,1 skador per 1000 speltimmar, medan kontrollgruppen hade en incidens på 7,1 skador per 1000 speltimmar. Denna skillnad i skadeincidens ledde till en RR på 0,71 (95% KI 0,476 - 1,08).

När det gäller axelskador specifikt skadade 26,8% av kontrollgruppen axeln, medan endast 12,8% gjorde det i interventionsgruppen. Detta ledde till en RR på 0,47 (95% KI 0,193 - 1,173). Två tredjedelar av dem som drabbades av en axelskada hade tidigare haft axelskador.

Hos herrspelare var risken för axelskador signifikant lägre i preventionsgruppen jämfört med kontrollgruppen, med en riskkvot på 0,253 (95% KI 0,057 - 1,118). Detta beräknades utifrån att 31,6% av spelarna i kontrollgruppen drabbades av en axelskada jämfört med 8% av spelarna i interventionsgruppen.

Skadornas allvarlighetsgrad skilde sig markant mellan de båda grupperna, där interventionsgruppen fick mindre allvarliga skador och skador med mindre påverkan på prestationen.

Huvudresultaten av denna studie var fokuserade på att bedöma genomförbarheten och överensstämmelsen med det förebyggande programmet för axelskador hos volleybollspelare. De fann att inte alla deltagare var helt anslutna till övningarna. Medan rekommendationen var att genomföra programmet två gånger i veckan, var det bara 16,67 % av deltagarna som engagerade sig mer än 1,5 gånger i veckan i förebyggande övningar.

Frågor och funderingar

Interventionsgruppen drabbades av 5,1 skador per 1000 timmars speltid, medan kontrollgruppen drabbades av 7,1 skador per 1000 timmar. Denna skillnad i skadefrekvens var statistiskt signifikant om man tittar på motsvarande p-värde. Detta är också vad författarna rapporterar, vilket därmed indikerar att preventionsprogrammet hade en positiv inverkan när det gäller att minska risken för skador hos volleybollspelare. Jag kan inte förstå varför detta skulle ha publicerats eftersom konfidensintervallet sträcker sig över nollvärdet eftersom det innehåller "1". Baserat på 95% konfidensintervall är denna minskning av skador per 1000 speltimmar inte statistiskt signifikant, i motsats till vad som publicerades här. Den korrekta tolkningen av ett statistiskt test är av yttersta vikt när en studie publiceras och brister som dessa missbrukar den icke-korrekta tolkningen av resultaten för att nå fram till en publikation. Man kan säga att de gjorde ett fel i sin tolkning, men av de tre så kallade signifikanta riskkvoterna var ingen tolkad korrekt. I samtliga fall sträckte sig konfidensintervallet över nollvärdet och var inte signifikant, men författarna rapporterade ändå statistisk signifikans.

Sjukgymnaster kan spela en avgörande roll när det gäller att utbilda volleybollspelare om vikten av skadeförebyggande program och vägleda dem i att genomföra lämpliga övningar. Baserat på resultaten av denna studie ledde det förebyggande programmet till en absolut riskminskning på (7,1-5,1=) 2 skador per 1000 timmars spel. Det kanske inte är värt besväret att implementera detta i en klubbs program.

Menar jag att inga förebyggande program bör följas? Absolut inte. Men vi måste inse att alla situationer inte är förutsägbara. En person kan vricka fotleden när han kliver ur en bil trots att han regelbundet ägnar sig åt stabilitetsträning. Men de förebyggande program som ska implementeras i praktiken måste göra verklig skillnad, annars kostar det bara mycket tid och pengar.

En av anledningarna till att programmet inte förhindrade fler skador kan ha varit den suboptimala följsamheten till programmet. Programmets längd och innehåll kan behöva justeras för att förbättra efterlevnaden och tillgodose spelarnas och tränarnas specifika behov.

Prata nördigt med mig

Riskkvoten jämför risken i en grupp med risken i en annan. Det finns dock en hake. Tänk på två studier: en där risken är 0,2% och 0,1% i två grupper, och en annan där risken är 90% och 45%. Båda studierna skulle ge samma riskkvot på 2, vilket innebär att interventionsgruppen utsätts för en dubbelt så stor risk. Den första studien visade dock endast en mindre riskökning (0,1%), medan den andra visade en mycket större ökning (45%). Att enbart publicera riskkvoten kan därför få effekten att framstå som mer betydande i det första scenariot och mindre viktig i det andra. Det är viktigt att studera de faktiska siffrorna för att förstå den exakta effekten. Om man jämför 7,1 skador med 5,1 skador per 1000 speltimmar, är det här programmet värt ansträngningen?

Alla spelare från samma klubb tilldelades samma interventionsgrupp. Detta för att säkerställa att ingen information från preventionsprogrammet spreds till kontrollgruppen.

Budskap att ta med sig hem

Baserat på resultaten av denna studie kan man dra slutsatsen att preventionsprogrammet för axelskador hos volleybollspelare inte verkar vara lovande när det gäller genomförbarhet och efterlevnad, eller riskminskning av (axel)skador hos volleybollspelare.

Referens

Tooth C, Schwartz C, Croisier JL, Gofflot A, Bornheim S, Forthomme B. Förebyggande av axelskador hos volleybollspelare: Nyttan och effektiviteten av en uppvärmningsrutin. Phys Ther Sport. 2023 Nov;64:97-103. doi: 10.1016/j.ptsp.2023.09.006. Epub 2023 Sep 30. PMID: 37812954. 

Ytterligare referenser

Szumilas M. Förklaring av oddskvoter. J Can Acad Child Adolesc Psychiatry. 2010 Aug;19(3):227-9. Erratum i: J Can Acad Child Adolesc Psychiatry. 2015 Vinter;24(1):58. PMID: 20842279; PMCID: PMC2938757. 

Tan, S. H. och Tan, S. B. (2010). Korrekt tolkning av konfidensintervall. Proceedings of Singapore Healthcare, 19(3), 276-278. 

George A, Stead TS, Ganti L. Vad är risken? Skillnad mellan riskkvoter, oddskvoter och farokvoter? Cureus. 2020 Aug 26;12(8):e10047. doi: 10.7759/cureus.10047. PMID: 32983737; PMCID: PMC7515812.