Inledning

Högintensiv aerob träning är en beprövad metod för att förbättra funktionsnedsättningen, även om bevisen gäller träning med cykelergometer. Nästan alla studier av aerob träning för patienter med ländryggssmärta har en form av aerob träning där kroppsvikten är stödd (t.ex. på en cykel) eller delvis eliminerad, som i vattenmiljöer. Oavsiktligt kan detta ha fått vårdpersonal att undvika träning med kroppsbelastning för personer med LBP, och kan ha bidragit till stigmat att löpning är osäkert för drabbade personer. På senare tid har vi fått veta att motionslöpare, jämfört med befolkningen i allmänhet, har lägre frekvens av ländryggsbesvär (Maselli et al. 2020) och friskare ryggradsvävnader (Belavý et al. 2017), men tyvärr är det bara ett fåtal randomiserade studier som har jämfört löparinsatser för att behandla LBP. Den aktuella studien syftade till att undersöka om löpning för att motverka kronisk ländryggssmärta är ett genomförbart alternativ.

Metoder

För att undersöka effekten av löpning för att hantera kronisk ländryggssmärta genomfördes en parallell randomiserad kontrollerad studie (RCT) med två armar för att jämföra en grupp som fick ett progressivt intervallträningsprogram med löpning och gång med en kontrollgrupp på väntelista. RCT-studien kallades ASTEROID-studien, en förkortning för "Assessing safety and treatment efficacy of running on intervertebral discs". Förutom att bedöma effektiviteten skulle den aktuella studien därför också kunna undersöka säkerheten vid löpning med LBP.

Personer mellan 18 och 45 år som led av kronisk (minst 3 månader) ospecifik ländryggssmärta var kvalificerade kandidater om de inte hade utövat löpning eller löpbaserade sporter under de senaste 3 månaderna och var skadefria i den nedre extremiteten.

Deltagarna i ingripande grupp instruerades att följa tre veckovisa 30-minuters träningspass under 12 veckor, som ordinerats av en träningsfysiolog. Dessa sessioner skräddarsyddes för varje individ, baserat på en inledande konditionsbedömning där den tid deltagarna kunde springa i 2 minuter på ett löpband användes för att bestämma startnivån för programmet. Varje deltagare började på nivå 1, 2 eller 3, där 15-, 30- respektive 45-sekunders löpintervaller föreskrevs.

Utbildningstillfällena övervakades inte utan stöddes och vägleddes av klinikerna och gav ett pedagogiskt innehåll. Korta videosamtal på 10-15 minuter planerades varje vecka (under veckorna 1-4) och varannan vecka (veckorna 6-12) för att följa deltagarna under deras resa. Deltagarna hade också möjlighet att kontakta läkarna via telefon eller sms utöver de planerade videosamtalen. Träningsdata samlades in i Runkeeper-appen.

Tabell 1 visar hur walk-run-intervallerna föreskrevs. En deltagare som börjar på nivå 1 måste t.ex. genomföra 6 till 10 repetitioner bestående av 15 sekunders löpintervaller och 120 sekunders gångintervaller. Progression till nästa nivå tilläts när individen framgångsrikt kunde genomföra det övre antalet repetitioner under minst två sessioner på en vecka. Endast en nivåhöjning per vecka var tillåten. Under löpintervallerna instruerades deltagarna att jogga i en långsam till måttlig hastighet på 10 km/h. Promenadintervallerna hölls i en självvald hastighet.

Deltagarna i kontrollgruppen ombads att hantera sin ryggsmärta som vanligt och undvika löpning, men andra typer av träning var tillåtna. I studien användes en så kallad väntelistekontroll, vilket innebär att när de deltagare som randomiserats till kontrollgruppen hade avslutat de 12 veckorna erbjöds de samma träningsprogram som interventionsgruppen.

Det primära effektmåttet var graden av smärta och funktionsnedsättning, och dessa mättes vid baslinjen samt efter 6 och 12 veckor, men ingen specifik tidpunkt angavs som det primära effektmåttet.

• Smärtintensiteten mättes med hjälp av en 100-gradig visuell analog skala (VAS) under den senaste veckan. Den minimala kliniskt viktiga skillnaden (MCID) är 20 poäng
• Funktionsnedsättningen registrerades med hjälp av Oswestry Disability Index (ODI). Poängen sträcker sig från 0-100 poäng, där en minskning med 10 poäng är kliniskt relevant (MCID).

Resultat

Totalt 40 deltagare ingick i RCT-studien och fördelades jämnt mellan interventions- och kontrollgrupperna. Vid baslinjen var deltagarna 32,8 år gamla och hade en genomsnittlig LBP-intensitet på 39,7 poäng och en funktionsnedsättning på 22 poäng.

Signifikanta skillnader mellan grupperna observerades i förändringen av den aktuella smärtintensiteten vid 12 veckor och den genomsnittliga smärtintensiteten vid 6 och 12 veckor, men inte i den värsta smärtintensiteten i interventionsgruppen. Funktionsnedsättningen förbättrades signifikant efter 12 veckor i interventionsgruppen.

Frågor och funderingar

Även om dessa resultat verkar lovande måste vi erkänna att de skillnader som observerats i interventionsgruppen inte är tillräckliga för att vara kliniskt relevanta, eftersom de inte överträffade MCID. Eftersom MCID inte överträffades kan vi inte säga att löpning är en effektiv behandling jämfört med väntelistekontroll vid kronisk ländryggssmärta, men den aktuella studien bekräftar interventionens säkerhet. Endast nio mindre biverkningar registrerades, med endast en registrering av ökad ländryggssmärta.

Förbättringarna inom grupperna är lovande och ytterligare studier skulle kunna bygga vidare på denna RCT för att förbättra de nuvarande interventionerna med run-walk. Kan det vara bättre med övervakade löparinterventioner för att motverka kronisk ländryggssmärta? Även andra intensiteter, volymer och progressionshastigheter kan potentiellt leda till större (kliniskt relevanta?) förbättringar. Fortsättning följer!

Vi måste lyfta fram några potentiellt viktiga skillnader vid baslinjen mellan interventions- och kontrollgrupperna. När man tittar på VAS-värdena för aktuell, genomsnittlig och värsta smärtintensitet framträder relativt stora skillnader mellan grupperna. Vid baslinjen registrerades deltagarnas vanliga fysiska aktivitetsnivåer och även här fanns det stora skillnader mellan personerna i de båda grupperna. Alla andra utgångsvariabler var jämförbara vid RCT-studiens början. De personer som randomiserades till kontrollgruppen rapporterade högre nivåer av smärta vid baslinjen, i alla tre underkategorierna. Man skulle kunna anta att regressionen mot medelvärdet skulle vara större i denna grupp på grund av de höga utgångsvärdena. Ändå var det interventionsgruppen som uppvisade en betydande minskning av smärtan jämfört med kontrollgruppen.

Trots att interventionen inte var övervakad och patienten kunde göra framsteg när han eller hon uppnådde en viss nivå, förbättrade deltagarna sin löpsträcka under veckorna, vilket framgår av diagrammet. Deltagarna visade god följsamhet till träningsprotokollet och inga bortfall observerades, men detta beror delvis på urvalsförfarandet som sannolikt rekryterade individer som var motiverade att delta i ett löpträningsprogram för att förbättra sin ländryggssmärta.

Prata nördigt med mig

Även om vi fick några viktiga insikter ska vi inte låta oss ryckas med ännu. Vi måste också erkänna att de aktuella resultaten inte bör överbetonas. En skillnad på mindre än 20 poäng på en 100-gradig VAS-skala och en minskning på mindre än 6 poäng på en 100-gradig skala verkar försumbar. Jag tenderar att ge de aktuella resultaten större betydelse när det gäller att förändra hur vi tänker kring ländryggssmärta och förhoppningsvis främja övergången från att vara alltför försiktig och skydda ryggraden till att tryggt belasta ryggraden gradvis. Säkerheten i interventionen och avsaknaden av avhopp verkar tyda på att interventionen tolererades väl av deltagarna. Detta bör utgöra en grund för vidare forskning för att ge mening åt de observerade minskningarna av smärta och funktionshinder. Under tiden kan vi ta den aktuella studien som ett exempel för att gradvis öka belastningen hos dessa patienter och ta itu med uppfattningen att löpning är farligt för personer som lider av kronisk LBP.

Svarsanalyser kan avslöja undergrupper av deltagare som sannolikt skulle svara annorlunda, med tanke på att konfidensintervallen indikerade att vissa deltagare uppnådde MCID. Men eftersom deltagarna fick sköta sina smärtor som vanligt gick det inte att kontrollera om andra behandlingar eller kombinationer av behandlingar ledde till förbättringar. En tankeställare inför framtida prövningar! Vi måste också tänka på möjligheten att personer med lägre smärtintensitet kan vara mer angelägna om att delta i träningsförsök, medan personer med högre smärtnivåer och funktionsnedsättningar kan bli avskräckta.

Budskap att ta med sig hem

I den aktuella studien undersöktes effektiviteten och säkerheten av löpning för att hantera kronisk ländryggssmärta hos vuxna i åldern 18-45 år. Trots avsaknaden av kliniskt relevanta effekter kan ett träningsprotokoll utan övervakning som uppnår så tydliga minskningar av smärta och funktionsnedsättning inom en grupp vara intressant att utforska ytterligare. Säkerheten bekräftades och den höga graden av följsamhet visade att utbildningsprotokollen var genomförbara. Detta sammantaget kan tyda på att det finns potential för en intervention med löpning för att hantera kronisk ländryggssmärta. Hittills har denna studie endast bekräftat att kronisk ländryggssmärta inte förvärras hos personer som deltar i ett sådant löpprogram. Framtida studier kan utforska andra sätt att leverera interventionen.

Referens

Neason C, Samanna CL, Tagliaferri SD, Belavý DL, Bowe SJ, Clarkson MJ, Craige EA, Gollan R, Main LC, Miller CT, Mitchell UH, Mundell NL, Scott D, Tait JL, Vincent GE, Owen PJ. Löpning är acceptabelt och effektivt för vuxna med ospecifik kronisk ländryggssmärta: den randomiserade kontrollerade studien ASTEROID. Br J Sports Med. 2024 okt 7:bjsports-2024-108245. doi: 10.1136/bjsports-2024-108245. Epub före utskrift. PMID: 39375007.