Inledning

Löprelaterade skador förekommer ofta hos erfarna och nybörjare, oftast i de nedre extremiteterna. De positiva effekterna av att delta i löpning bör tas upp, eftersom fördelarna med löpning på hela kroppen är tydliga. För att minimera de negativa effekterna av löpning (skador) är det viktigt att förstå, både ur ett tränings- och rehabiliteringsperspektiv, vad som händer i den nedre extremiteten under ett löppass. I den här studien undersökte författarna hur olika typer av löpningsprotokoll påverkade tre ofta skadade kroppsregioner. Informationen från denna analys kan vara till hjälp vid planering av träning och rehabilitering.

Metoder

I denna studie undersöktes 19 friska deltagare som var skadefria och vana vid löpning på löpband. De var kvalificerade om de var mellan 18 och 45 år, hade ett BMI på <26 kg/m2 och inte hade drabbats av någon skada under de senaste 3 månaderna.

De bjöds in att delta i en testsession där de genomförde olika korta löpningar på en minut medan deras data samlades in. Retroreflekterande markörer placerades ut på 26 platser. Markreaktionskrafterna och kinematiken i underkroppen och bålen registrerades.

Först genomförde deltagarna en 8 minuter lång löprunda på 2,78 m/s för att bekanta sig med löpbandet. Därefter körde de 4 minuter i 3,33 m/s för att bestämma vilken stegfrekvens de föredrog. De genomförde flera 1-minuterslöpningar i olika hastigheter och uppförs- eller nedförsbackar. Ordningen på körningarna var slumpmässig. Alla backkörningar utfördes med en hastighet på 2,78 m/s. Efter de sluttande löprundorna sprang deltagarna i 3,33 m/s med den stegfrekvens de föredrog. Därefter ombads de att springa med en högre stegfrekvens (+10 steg per minut) och en lägre stegfrekvens (-10 steg per minut) genom att följa takten från en metronom.

Med hjälp av data från de retroreflekterande markörerna konstruerades en muskuloskeletal modell som innehöll 22 kroppssegment, 37 frihetsgrader och 80 muskler. Modellen anpassades till varje deltagares kroppssammansättning.

Utifrån denna information bestämdes belastningarna och skadorna på patellofemoralleden, skenbenet och hälsenan. Eftersom mängden skador som vävnader utsätts för beror på belastningens varaktighet, storlek och frekvens, beaktades följande olika belastningsparametrar i analysen.

• Toppbelastning per steg: Återger det maximala värdet för påfrestning (på patellofemoralleden och tibia) eller töjning (på hälsenan) per steg.
  • Begreppet "peak stress" eller "strain" i den här artikeln avser den högsta nivån av tryck eller deformation som våra kroppsvävnader utsätts för under löpning. Det är i princip den största kraft eller töjning som våra vävnader måste utstå
  • Denna toppbelastning kan ge information om den potentiella risken för skador på våra ben och senor. Genom att förstå den högsta påfrestningen kan vi bättre förstå hur mycket våra kroppsvävnader belastas och hur det kan påverka deras hälsa och motståndskraft
• Laddar Impulse: Eftersom belastningsmängden är beroende av belastningens varaktighet beräknades belastningsimpulsen utifrån spänningen eller töjningen under en gångcykel.
• Viktad impuls: Spänning eller töjning upphöjd till en empiriskt härledd exponent eftersom förhållandet mellan belastning och skada är olinjärt.
  • Den viktade impulsen tar hänsyn till olika vävnaders sårbarhet för skada och ger lämpliga vikter. Detta innebär att vävnader som är mer känsliga för skador ges större vikt i beräkningen.
• Kumulativ impuls: Multiplicera stress- eller töjningsimpulsen med antalet steg per kilometer för att ta hänsyn till belastningsfrekvensen

Resultat

De inkluderade deltagarna var 10 män och 9 kvinnor med en genomsnittlig ålder på 23,6 år. De var i genomsnitt 174 cm långa och vägde 67,2 kg.

När de olika körförhållandena undersöktes erhölls följande resultat.

1. Ökar i hastighet
   • Öka den maximala belastningen på tibia och patellofemoralleden samt belastningen på akillessenan
   • Minskar impulsen från skenbenet och hälsenan
   • Impulsen vid patellofemoralleden förblir oförändrad
2. Ökning av löpbandets lutning (mer uppförsbacke)
   • Minskar den maximala belastningen på patellofemoraleden
   • Ökar den maximala tibiala spänningen och den maximala belastningen på hälsenan
   • Minskar patellofemoral ledimpuls
   • Ökar impulsen vid skenbenet och hälsenan
3. Minskning av löpbandets lutning (mer nedförsbacke)
   • Öka den maximala påfrestningen och impulsen på patellofemoralleden och tibia
   • Minskar den maximala belastningen och impulsen på hälsenan
4. Ökar i stegfrekvens
   • Minskar toppspänningen, töjningen och impulsen på alla tre platserna

Eftersom löpning består av ett stort antal steg under varje löprunda, beräknade författarna den kumulativa belastningen och den kumulativa viktade impulsen från spännings- och töjningsimpulserna över det totala antalet steg som tagits.

Effekten av högre löphastigheter:

• Ökad löphastighet minskade den kumulativa stressimpulsen för patellofemoralleden och tibia och den kumulativa belastningsimpulsen för akillessenan
• Ökad löphastighet ökade emellertid den kumulativa viktade impulsen vid patellofemoralleden

Lutningseffekter:

• Löpning i brantare uppförsbacke minskar den patellofemorala kumulativa stressimpulsen och den viktade impulsen, men ökar både tibias och hälsenans kumulativa stress- och strainimpulser respektive viktade impulser.
• Att springa mer nedför ökade patellofemorala och tibiala kumulativa stressimpulser och viktade impulser men minskade akillessenans kumulativa strainimpuls och viktade impuls.

Stegfrekvenseffekter:

• När stegfrekvensen ökades ledde detta till en minskning av den kumulativa spänningen och den belastningsvägda impulsen för patellofemoralleden och hälsenan, men inte för skenbenet

Frågor och funderingar

Författarna ville beräkna mängden skador som vävnaderna utsätts för på grund av belastningens varaktighet, storlek och frekvens. Även om det är intressant att veta, tar artikeln endast upp de skador som löpning kan orsaka på patellofemoralleden, skenbenet och hälsenan. Det tar inte hänsyn till nödvändigheten av att belasta leder och strukturer för att hålla sig friska. Därmed försummas de skyddande effekter som löpning kan ha på dessa vävnader. Även om jag verkligen kan förstå nödvändigheten av att veta vad löparbelastningar kan göra med våra leder, missade författarna möjligheten att förklara vad man ska göra för att skydda våra leder. Det här är vad jag ska försöka göra för dig.

• En person med problem med hälsenan kan få lindring genom att springa långsammare, springa mer i nedförsbacke eller undvika löpning i uppförsbacke, eller genom att öka stegfrekvensen
• Vid problem med patellofemorala leder kan långsammare löpning, neutral löpning eller löpning i uppförsbacke eller ökad stegfrekvens vara det som fungerar bäst
• Vid problem med skenbenen är långsammare löpning, löpning på mer plana ytor och ökad stegfrekvens tänkbara lösningar.

Men handlar det bara om skador?

Löpning betraktas ofta som en sport med hög belastning som kan äventyra ledernas hälsa, men det finns bevis för att löpning kan bidra till att skydda lederna om den utförs på rätt sätt och med god biomekanik. Löpning kan förbättra ledhälsan genom att främja positiva anpassningar, öka brosksyntesen och upprätthålla ledintegriteten, vilket potentiellt kan minska risken för skador och degenerativa sjukdomar.

Resultaten av den här studien hjälper oss att förstå vad som händer med skenbenet, patellofemoralleden och hälsenan. Utifrån de olika alternativen (hastighet, lutning och stegfrekvens) kan vi förstå hur vi bäst anpassar löpningen om problem skulle uppstå.

Prata nördigt med mig

Denna studie genomfördes i ett litet urval och omfattade endast 19 deltagare. Dessa personer hade inga skador eller problem med hälsenor, skenben eller patellofemorala leder och detta kan innebära att resultaten kan skilja sig från personer som lider av smärta eller muskuloskeletala tillstånd i dessa kroppsregioner.

Genom att skapa en muskuloskeletal modell för att uppskatta krafter och belastningar över kroppsregionerna kunde författarna använda ett mycket modernt tillvägagångssätt för att beräkna dessa dynamiska 3D-rörelser. Modellen kräver dock också att man gör antaganden om t.ex. den maximala muskelkraften, och därför förblir den en uppskattning.

Löpningen bedömdes på ett löpband, vilket kan skilja sig från löpning utomhus. Hastigheterna var i överkant för rekreationsändamål, eftersom den lägsta hastigheten redan var 10 km/h och den högsta hastigheten 18 km/h. Författarna påpekade att dessa hastigheter var för krävande för många löpare. Möjligen kan detta ha påverkat resultaten.

Budskap att ta med sig hem

Denna modell bestämde belastningarna på hälsenan, skenbenet och patellofemoralleden. Dessa platser valdes ut eftersom de oftast är inblandade i löpningsrelaterade skador på nedre extremiteterna. Att förstå hur olika löpförhållanden påverkar belastning och skador på vanliga skadeplatser ger värdefulla insikter för fysioterapeuter. Genom att manipulera löphastighet, ytlutning och kadens kan läkare skräddarsy rehabiliteringsprogram för att minska belastningen och förebygga löprelaterade skador på ett effektivt sätt.

Referens

Van Hooren B, van Rengs L, Meijer K. Per-step och kumulativ belastning på tre vanliga platser för löpskador: Effekten av hastighet, ytlutning och kadens. Scand J Med Sci Sports. 2024 Feb;34(2):e14570. doi: 10.1111/sms.14570. PMID: 38389144. 

Relaterad forskning

https://app.physiotutors.com/research-reviews/preventing-running-related-injuries/