Inledning

Löpning är fortfarande en av de mest lättillgängliga och utbredda formerna av fysisk aktivitet i världen. Trots framsteg inom övervakningstekniken, inklusive den utbredda användningen av GPS-armband för att spåra träningsbelastningen, har förekomsten av löprelaterade skador inte minskat. Skador är fortfarande den främsta orsaken till att människor slutar med löpning, vilket understryker vikten av att förstå de mekanismer som ligger bakom dessa tillstånd.

Traditionellt har träningsbelastningen bedömts på veckobasis, oftast med hjälp av ACWR (Acute:Chronic Workload Ratio), som beräknas genom att jämföra träningsbelastningen under den senaste veckan med den genomsnittliga veckobelastningen under föregående månad. Traditionella modeller för arbetsbelastning kanske inte fångar upp de mest effektiva effektivaste strategierna för att förebygga löparskador om man antar att alltför stora ökningar av belastningen under en vecka predisponerar idrottare för överbelastningsskador. Nya rön tyder dock på att perioden av sårbarhet vid löpning kan vara betydligt kortare. Särskilt abrupta ökningar av löpdistansen under ett och samma träningspass verkar spela en avgörande roll för skadeutvecklingen.

Denna explorativa studie introducerar ett potentiellt paradigmskifte: att gå från en veckomodell till en modell med en enda session för att förstå träningsbelastning och skaderisk hos löpare. Ett sådant ramverk kan ge fysioterapeuter mer exakta verktyg för att förebyggande av löparskador vägleda belastningshantering och rehabilitering i klinisk praxis. 

Metoder 

I denna longitudinella explorativa studie användes data från Garmin-RUNSAFE Running Health-studien med en 18-månaders uppföljningsperiod (juli 2019 till januari 2021). Registreringen ägde rum mellan juli och december 2019. Studien rapporterades i enlighet med STROBE:s riktlinjer för observationsstudier, och den statistiska analysen, tolkningen och rapporteringen verifierades med hjälp av CHAMP:s checklista.

Löpare rekryterades via nyhetsbrev från Garmin, europeiska löparklubbar och tidskrifter. De som samtyckte och fyllde i frågeformulären för registrering övervägdes för inkludering.

Kriterier för inkludering:

1. Användning av en Garmin GPS-enhet med data som laddas upp via Garmin Connect-appen.
2. Villighet att fylla i veckovisa frågeformulär om skadestatus och anatomisk placering.

Kriterier för uteslutning:

1. Förekomst av ett muskuloskeletalt problem vid baslinjen.
2. Underlåtenhet att fylla i baslinje- eller veckoenkäter.
3. Ingen registrerad löpande aktivitet.
4. Rapportering av en skada vid uppföljning utan att ange om den var traumatisk eller repetitiv.
5. Mer än 10 dagar mellan en självrapporterad skada och det senast registrerade löppasset.
6. Utför endast löppass under eller över de fördefinierade distanserna (under 500 m eller över 100 km).

Förfarande 

I baslinjeformuläret samlades demografiska data (ålder, kön, längd, vikt), löparerfarenhet och tidigare skador in. Veckovisa frågeformulär fångade upp skadestatus och anatomisk placering av problem. Aktivitetsdata för löpning, inklusive distans per session, registrerades automatiskt med Garmins GPS-aktiverade enheter och överfördes via Garmin Connect-appen. Genom ett API-baserat system (Health API) överfördes dessa data på ett säkert sätt till Aarhus universitets servrar och till forskningsgruppen RUNSAFE.

Exponering

I studien mättes exponeringen i första hand som kvoten mellan distansen för ett visst löppass och det längsta passet som genomförts under de föregående 30 dagarna. Denna kvot återspeglade hur mycket en löpare överskred eller underskred sitt tidigare maximum. Att till exempel springa 12 km efter en tidigare maxlängd på 8 km motsvarade en kvot på 1,5 (en ökning med 50 %).

För att bättre fånga upp skaderisken klassificerades relativa förändringar enligt följande:

1. Regression eller ≤10% ökning (referens)
2. Liten ökning (>10-30% ökning)
3. Måttlig ökning (>30-100% ökning
4. Stor spik (>100 % ökning, dvs. fördubblat avstånd)
5. Inte möjligt (NP) - om ingen tidigare referenssession existerat

Förutom förändringar vid enstaka sessioner beräknades även traditionella mått på arbetsbelastning:

• Förhållande mellan akut och kronisk arbetsbelastning (ACWR): 1 veckas total distans ÷ genomsnittet av de senaste 3 veckorna.
• Förhållande vecka till vecka: 1 veckas totala distans ÷ föregående veckas totala distans.

Samma gränsvärden (10 %, 30 %, 100 %) användes för att kategorisera spikar i båda modellerna.

Det primära utfallet var den första självrapporterade löprelaterade överbelastningsskadan. Traumatiska skador (t.ex. från fall eller vridningar) behandlades som konkurrerande risker.

Utfall 

Skadestatus bedömdes varje vecka via automatiserade frågeformulär. Löpare klassificerade sig själva som:

1. Skadefri
2. Oskadad men med problem (smärta/irritation utan att minska löpningen)
3. Skada (smärta/irritation med minskad löpvolym, intensitet eller frekvens)

För analysen ansågs endast löpare som klassificerade sig själva som skadade (kategori 3) ha uppnått resultatet. Varje deltagare ombads vidare att ange om skadan berodde på överanvändning (icke-traumatisk) eller traumatiska orsaker. När en skada inte rapporterades exakt samma dag som ett löppass, kopplades den i stället till det senaste passet som genomförts inom de senaste 10 dagarna, medan skador som rapporterats mer än 10 dagar efter det senaste passet uteslöts. Denna definition av utfall var förenlig med Running Injury Consensus Statement och frågeformuläret från Oslo Trauma Research Center.

Förväxlingsvariabler 

I studien hanterades potentiella förväxlingsfaktorer med hjälp av en riktad acyklisk graf (DAG) för att visualisera kausala antaganden. De störande faktorer som inkluderades var tidigare löprelaterade problem, kroppsmasseindex (BMI), kön, ålder och antal års erfarenhet av löpning. Tidigare problem beaktades eftersom de är en väletablerad riskfaktor för framtida skador och kan påverka löpsträckan. Könsskillnader har kopplats till variationer i skaderisk, intensitet och varaktighet av löpning. Ett högre BMI ökar den mekaniska påfrestningen på rörelseapparaten och har konsekvent förknippats med förhöjd skaderisk. Ålder och löparerfarenhet inkluderades också, med tanke på deras etablerade samband med skadeutveckling. Det stora antalet skador i datasetet säkerställde tillräcklig statistisk styrka för att ta hänsyn till dessa variabler.

Statistiska analyser kommer att diskuteras vidare i avsnittet Prata nördigt med mig. 

Resultat

I studien ingick 5205 löpare, varav de flesta kom från Europa och Nordamerika. Majoriteten var män (77,9%), med en medelålder på 45,8 år och ett genomsnittligt BMI på 24,2 kg/m². Deltagarna hade i genomsnitt nästan tio års erfarenhet av löpning och följdes under i median 80 löppass, vilket motsvarar mer än en halv miljon löppass totalt.

Under observationsperioden rapporterade 35% av löparna en löprelaterad skada. Av dessa klassificerades 72% som överbelastningsskador och 28% som traumatiska skador. Skadorna rapporterades vanligtvis antingen samma dag som löpturen eller inom en till två dagar efteråt. Efter 200 löppass hade ca 30,5% av löparna drabbats av en överbelastningsskada och 12% av en traumatisk skada.

Det viktigaste resultatet av analysen var att plötsliga ökningar av den tillryggalagda distansen under ett och samma löppass var tydligt kopplade till en högre risk för överbelastningsskador. Jämfört med gradvisa ökningar på 10 procent eller mindre ökade risken avsevärt beroende på hur stor ökningen var:

• Liten spik: Risken ökade med 64% (HRR = 1,64)
• Måttlig spik: Risken ökade med 52% (HRR = 1,52)
• Stor ökning: risken mer än fördubblad (HRR = 2,28)

När den veckovisa träningsvolymen bedömdes med hjälp av förhållandet mellan akut och kronisk arbetsbelastning (ACWR) verkade däremot toppar i löparbelastningen vara skyddande och förknippades med en lägre skaderisk. När förändring från vecka till vecka användes som mått fanns det dock inget signifikant samband med skaderisken.

Följaktligen bekräftade känslighetsanalyser med alternativa resultatdefinitioner och cut-offs att ökningar av löpdistansen vid en enskild session konsekvent ökade risken för löprelaterade skador. Även relativt små ökningar, från 1 % till 10 % över tidigare distanser, var förknippade med högre skadefrekvenser.

Frågor och funderingar

Intressant nog följer kopplingen mellan toppar i arbetsbelastningen och skaderisken inte en enkel linjär trend. Små spikar var förknippade med en 64% högre skaderisk, måttliga spikar med en 52% ökning och stora spikar med en 128% ökning. Även om detta icke-linjära förhållande fortfarande kan diskuteras - något som tas upp i följande stycke - belyser resultaten fortfarande värdet av en gradvis strategi för träningsprogression. Efter t.ex. 10 km löpning anses det i allmänhet säkert att öka nästa pass med högst 10 % (ca 1 km), medan större hopp ökar skaderisken avsevärt. Eftersom distanslöpare ofta varierar sin veckoträning genom att blanda långa lågintensiva pass med kortare högintensiva pass (t.ex. intervaller) är det inte säkert att det är meningsfullt att följa upp förändringar från pass till pass. I det här sammanhanget kan förhållandet mellan akut och kronisk arbetsbelastning (ACWR) vara ett lämpligare mått för att förebygga förebyggande av löparskador.

Fysioterapeuter bör vara medvetna om att träningsdistansen bara är en av många faktorer som påverkar förebyggandet av löparskador. Medan studien tog hänsyn till variabler som BMI och kön (där BMI fortfarande är särskilt omdiskuterat i sitt förhållande till skador), inkluderades inte andra potentiella förväxlingsfaktorer - framför allt biomekaniska faktorer. Detta är viktigt eftersom en granskning inte fann några konsekventa biomekaniska riskfaktorer, sannolikt på grund av heterogen studiekvalitet och ospecifika skadedefinitioner, medan en annan granskning identifierade skadespecifika biomekaniska samband hos långdistanslöpare. Slutligen ger denna artikelgenomgång praktiska insikter om biomekaniska riskfaktorer som är relevanta för att förebygga löprelaterade skador.

Man skulle kunna förvänta sig att förhållandet mellan löpsträcka och skaderisk skulle följa ett linjärt mönster, där en större ökning av sträckan leder till en proportionellt högre skaderisk. Detta observerades dock inte tydligt i den aktuella studien, vilket sannolikt berodde på att inte alla relevanta skaderelaterade faktorer kontrollerades. I synnerhet beaktades inte variablerna för extern belastning fullt ut: höjdskillnader, löpyta, exponering för uppförsbackar eller nedförsbackar, stegfrekvens, steglängd och skor kan alla ha påverkat resultaten. För en bredare översikt över hur risker för löparskador kan bedömas, se denna studieöversikt

Slutligen bör vissa metodologiska begränsningar beaktas. Deltagarna rekryterades via Garmin Newsletter, en undergrupp av löpare som kanske inte återspeglar den allmänna löparpopulationen, eftersom de sannolikt är mer informerade om träningsbelastning, löparskador förebyggandeoch prestationsoptimering. Dessutom kan kategoriseringen av symtom - till exempel etiketten "oskadad men ändå med problem" - ha varit förvirrande och kunnat leda till partiskhet.

Prata nördigt med mig 

Eftersom detta var en explorativ studie beräknade författarna inte den nödvändiga urvalsstorleken eller den statistiska styrkan i förväg. Förändringar i löpsträcka uttrycktes som kvoter (baserat på antal löpta kilometer), men i analysen användes löpningspass som tidsenhet.

För att modellera förhållandet mellan träningsbelastning och skada använde de en Cox-regressionsmodell med flera tillstånd. I det här sammanhanget kunde löparna röra sig mellan de fem "exponeringstillstånden" (enligt definitionen i avsnittet om exponering) tills de råkade ut för en skada. När en skada inträffade - oavsett om det var den huvudsakliga skadan av intresse eller en annan konkurrerande skada - gick löparen in i ett slutläge från vilket han eller hon inte kunde återvända och uppföljningen avslutades där.

De testade om modellens antaganden (proportionella risknivåer) stämde med hjälp av statistisk diagnostik (log-logdiagram och Grambsch- och Therneau-testet). För att förbättra modellstabiliteten uteslöts extrema datapunkter (sessioner med osannolika avståndsförändringar, t.ex. >900%).

Eftersom ingen effektberäkning gjordes och extrema data uteslöts, bör resultaten tolkas som explorativa och hypotesgenererande snarare än definitiva. Cox multistate-modell är en robust metod för time-to-event-analys med konkurrerande risker, men avsaknaden av full kontroll för alla confounders och den explorativa designen begränsar styrkan i de kausala slutsatser som kan dras.

Budskap att ta med sig hem

• Spikar under en enda session har större betydelse än veckobelastning: Denna explorativa studie föreslår att man omprövar strategier för förebyggande av löparskador genom att fokusera på toppar per session snarare än veckototaler. Plötsliga ökningar av löpdistansen under ett enda träningspass är starkt kopplade till en högre risk för överbelastningsskada.

• Kvoter för arbetsbelastning per vecka kan vara missvisande: Traditionella mått som Acute:Chronic Workload Ratio (ACWR) kunde inte på ett tillförlitligt sätt förutsäga skaderisken i den här studien. Detta tyder på att om man bara fokuserar på veckototaler kan man förbise de mer omedelbara riskerna med "för mycket, för tidigt" i en enda körning.
• Gradvis progression är säkrast: När du förbereder dina kunder för distansmål (t.ex. 10 km, halvmaraton) bör du råda dem att öka kilometerlängden per session med ~1 km åt gången, snarare än att göra stora hopp. Detta konservativa tillvägagångssätt stämmer bättre överens med förebyggande av löparskador bevis.
• Individuella riskfaktorer spelar fortfarande roll: Faktorer som tidigare skador, BMI, ålder och kön påverkar alla skaderisken. Även om träningsbelastningen är viktig bör fysioterapeuter göra en helhetsbedömning som inkluderar dessa personliga egenskaper.
• Biomekaniska och externa belastningsvariabler är fortfarande underbeforskade: Löparunderlag, exponering i uppförsbacke/nedförsbacke, skor, stegfrekvens och steglängd togs inte upp i den här studien, men kan bidra väsentligt till skaderisken. Läkare bör fortsätta att övervaka och justera dessa faktorer i praktiken.
• Informera patienterna om skadans tidpunkt: Många överbelastningsskador uppstod inom 1-2 dagar efter "spike run". Att vägleda löpare att inte bara hålla koll på hur långt de springer utan också hur kroppen mår dagarna efter är ett praktiskt förebyggande verktyg.
• Använd resultaten som vägledning, inte som strikta regler: Eftersom detta var en explorativ studie är resultaten hypotesgenererande. Fysioterapeuter bör kombinera dessa insikter med klinisk expertis och patientkontext snarare än att tillämpa dem som rigida trösklar.

Denna Physiotutors kliniska kurs kommer att hjälpa dig att förbättra dina färdigheter i Löprehabilitering och optimera patienternas resultat.

Referens

Schuster Brandt Frandsen J, Hulme A, Parner ET, et alHur mycket löpning är för mycket? Identifiering av högrisklöpningspass i en kohortstudie på 5200 personerBrittisk tidskrift för idrottsmedicin 2025;59:1203-1210.