Inledning

Patellofemoral smärta (PFP) är ett vanligt tillstånd som begränsar löpare i deras dagliga liv och träning. Inre och yttre faktorer har kopplats till utvecklingen av PFP hos löpare. Eftersom de inre faktorerna inte alltid går att påverka (patellaspårning eller felställning) har mycket uppmärksamhet ägnats åt de yttre faktorer som bidrar till utvecklingen av PFP hos löpare. I sin systematiska översikt och metaanalys redovisade Alammari et al. (2023) fann evidens för att lägga till höftstärkning för att lindra PFP och förbättra funktionen. Men hos vissa människor, och särskilt hos löpare, kan utvecklingen av tillståndet drivas av överdriven ledbelastning. Därför kan strategier för att minska den höga belastningen vid löpning ha en positiv inverkan på PFP. Att öka kadens och minska stegbredden är faktorer som kan modifieras ganska enkelt och författarna till denna tvärsnittsstudie ville undersöka hur dessa löpanpassningar påverkar PFP.

Metoder

I denna tvärsnittsstudie inkluderade författarna manliga löpare som led av PFP. De var mellan 18 och 45 år gamla och sprang minst 15 km varje vecka. PFP diagnostiserades när de rapporterade peripatellär smärta med icke-traumatisk debut i minst 6 veckor med en smärtintensitet på minst 3/10 på VAS-skalan under eller efter löpning. Dessutom måste de rapportera knäsmärta vid minst 3 av följande aktiviteter:

• Gå upp eller ner för trappan
• Knäböjande
• Hukande
• Motstånd mot knäextension
• Sittande under en längre tid

För att undersöka hur fotnedsättningsmönstret och löpkadens påverkar knäleden beräknades den patellofemorala belastningen genom att mäta knäledens vinkel och moment. Reflekterande markörer fästes på högra höftbenskotpelaren, korsbenet, trochanter major, mediala och laterala femurepikondyler, mediala och laterala malleoler, första och femte metatarsalhuvudena samt ändarna på stortårna och hälarna.

Därefter genomförde deltagarna sex löptester där kadens och fotnedsättningsmönster justerades för att skapa 6 olika förhållanden:

1. Löpning med önskad trampfrekvens och bakfotsstatement
2. Löpning med önskad kadens och framfotsstrike
3. Löpning med -10% av den önskade trampfrekvensen med bakfotsisättning
4. Löpning med -10% av önskad kadens med framfotsisättning
5. Löpning med +10% av den önskade trampfrekvensen med bakfotsisättning
6. Löpning med +10% av den föredragna kadens med framfotsisättning

Resultat

Tjugo manliga löpare med PFP ingick i studien och genomförde löptesterna. De var i genomsnitt 22,5 år gamla och hade symtom som varade i nästan 12 veckor. De föredrog att sätta ned foten med bakfoten och sprang med en stegfrekvens på 169 steg per minut.

De sprang med en genomsnittlig hastighet på 2,71 m/s och den genomsnittliga steglängden i deras föredragna kadens var 1,01 meter.

Maximal ledvinkel

Författarna fann ingen interaktionseffekt mellan de maximala knäledsvinklarna i 3D, men de fann en signifikant skillnad i de maximala vinklarna för knäflexion och inåtrotation. En högre löpkadens resulterade i en lägre knäflexionsvinkel när den jämfördes med den föredragna löpkadensen.

Den föredragna kadensen med både bakfotens och framfotens isättning resulterade i en högre inre rotationsvinkel jämfört med löpning med lägre kadens.

Framfoten minskar knäets flexionsvinkel under alla förhållanden. Vid framfotsframträdande observerades mer adduktion och vid bakfotsframträdande observerades mer abduktion av knät.

Högsta ledmoment

En ökad kadens resulterade i ett lägre maximalt knäextensionsmoment för både fram- och bakfotens isättningsmönster, jämfört med en lägre kadens.

Den ökade trampfrekvensen gav också ett mindre moment i den inre rotationen jämfört med en lägre trampfrekvens

Löpning med framfotsfattning ökade knäflexionsmomentet och minskade knäextensionsmomentet och adduktionsmomentet jämfört med löpning med bakfotsfattning, oavsett löpkadens.

Patellofemoralledens kontaktkraft och belastning

De maximala patellofemorala kontaktkrafterna och påfrestningarna under löpning var lägre när löpsteget var högre jämfört med när deltagarna sprang i den hastighet de föredrog, oavsett vilket mönster de satte ned foten i. Framfotens isättningsmönster resulterade å andra sidan i lägre maximal patellofemoral ledkontaktkraft och patellofemoral stress jämfört med bakfotens isättningsmönster för alla stegfrekvenser.

Frågor och funderingar

Sammanfattningsvis visade studien att de maximala kontaktkrafterna i patellofemoralleden var lägre när löpsteget ökades och när ett frambensmönster användes. Det skulle innebära att du kan ge en löpare med patellofemoral smärta rådet att öka stegfrekvensen och landa på tårna.

Ska man permanent ändra allas löpteknik för att skona patellofemoralleden? Självklart inte. Resultaten av denna studie ger dock en intressant inblick i löpningens biomekanik och hur patellofemoralleden påverkas av en förändrad löpteknik. Burke et al (2021) och Dillon m.fl. (2023) visade oberoende av varandra att fotnedsättningsmönster inte hade något samband med löparskador. Därför bör dessa löparanpassningar inte ordineras som primärprevention utan kan snarare fungera som ett sätt att tillfälligt ändra belastningen och hantera tillståndet.

Knäextensormomentet är ett biomekaniskt mått som mäter det vridmoment som skapas av knäextensormusklerna under aktiviteter. Den är avgörande för rörelser som kräver knäextension, t.ex. gång, hopp och viktbärande uppgifter. Quadriceps-musklernas och hävstångsarmens kombinerade kraft används för att beräkna knäextensormomentet. Knäextensormomentet har använts i studier för att karakterisera patellofemorala ledens dynamik under olika rörelser. Variationer i knäextensormomentet har också kopplats till variationer i knäledens belastning, muskelaktiveringsmönster och ledstabilitet. En ökning av knäextensormomentet leder till ökad kraft och stress i patellofemoralleden, medan en minskning av patellofemoralledens stress och maximala knäextensormoment kan förbättra smärta och funktion hos personer med patellofemorala besvär(Anderson et al., 2022). Dessutom har styrkan i quadriceps-muskeln, som bidrar till knäextensormomentet, visat sig förändra patellofemoral kinematik, vilket indikerar en funktion vid behandling av patellofemoral smärta (Zhang et al., 2021).

• Resultaten av denna studie tyder på att ökad löpkadens sänker knäextensionsmomentet, dvs. quadriceps bör producera mindre kraft jämfört med löpning i lägre kadenser, och därmed minskar belastningen på patellofemoralleden.
• Att springa med framfoten ökade knäflexionsmomentet. Knäböjningsmomentet är avgörande vid löpning eftersom det absorberar stöten från varje steg och driver kroppen framåt. Knäflexionsmomentet hjälper till att gradvis böja knäet när foten träffar marken, vilket gör att benet kan absorbera den stöt som uppstår vid islaget. Denna böjning fördelar trycket som knäleden utsätts för.
• Knäets inre rotationsmoment avser den kraft som får underbenet att rotera inåt vid knäleden. Löpning med ökad kadens gav mindre inre rotationsmoment jämfört med en lägre kadens.
• När en 10% ökning av löpkadens kombinerades med ett framfotsstrike minskade belastningen på patellofemoralleden med 42%. Anledningen till detta skulle vara att knäflexionen och markreaktionskrafterna minskar under stansfasen. Detta skulle minska aktiveringen av quadriceps och därmed får knäskålen mindre kontaktspänning med knäskålsspåret.

Prata nördigt med mig

Löparskorna var standardiserade för alla deltagare. Standardisering av skorna är nödvändig för att jämföra individerna med varandra och begränsa påverkan av skorna de bär på de data som samlas in. Studien tog å andra sidan inte hänsyn till andra anatomiska skillnader mellan deltagarna. Till exempel kommer en person med knävarus att uppvisa en annan biomekanik än en person med neutralt knä eller valgusställning. På samma sätt kan förändringar i patellans konfiguration leda till förändringar i den maximala kontaktspänningen i leden. De standardiserade skorna är ett bra alternativ för att göra jämförelserna mer enhetliga, men jag kan föreställa mig att det skulle kännas konstigt och obekvämt att springa med en sko som man inte känner till, och det skulle också kunna förändra löpningens biomekanik i knäleden.

Även om löparanpassningarna för PFP förändrades och visade att en ökning av kadens och ett framfotsslag var fördelaktigt, undersökte den här studien inte sambandet mellan patellofemoralledens kontaktkrafter och smärta. Det kan därför inte ge råd om att minska PFP. Resultaten av den här studien kan endast ge en inblick i resultaten av löparanpassningarna för PFP på en biomekanisk nivå. Andra studier verkar dock stödja teorin om minskad patellofemoral stress och minskad smärta.

Briani et al (2022) drog slutsatsen att när kvinnor upplevde PFP använde de rörelsestrategier för att fördela mer belastning till höftleden än till knäleden, vilket antogs kunna undvika eller hantera smärtan. Detta stöder hypotesen att minskad patellofemoral kontaktstress på grund av löpanpassningar sannolikt kommer att minska smärtan.

Budskap att ta med sig hem

Löparanpassningar för PFP kan inkludera en ökad kadens och ett framfotsisättning. Tillsammans kan dessa anpassningar minska belastningen på patellofemoralleden, vilket kan bidra till att hantera tillståndet. Med dessa anpassningar skulle löpare med PFP kunna fortsätta att springa trots att de lider av detta tillstånd. Eftersom PFP kan vara ett långvarigt tillstånd kan dessa enkla förändringar i löptekniken göra att människor inte behöver avstå från sin favoritsport, möjligen genom att hitta ett sätt att hantera smärtan.

Referens

Wei Z, Hou X, Qi Y, Wang L. Inverkan av fotnedslagsmönster och kadenser på patellofemoral ledbelastning hos manliga löpare med patellofemoral smärta. Phys Ther Sport. 2023 Nov 9;65:1-6. doi: 10.1016/j.ptsp.2023.10.006. Epub före utskrift. PMID: 37976905. 

Ytterligare referenser

Sisk, D. och Fredericson, M. (2019). Uppdatering av riskfaktorer, diagnos och behandling av patellofemoral smärta. Current Reviews in Musculoskeletal Medicine, 12(4), 534-541. 

Briani RV, Cannon J, Ducatti MHM, Priore LBD, Botta AFB, Magalhães FH, Azevedo FM. Förvärrad patellofemoral smärta förändrar koordinationsmönster för bål och nedre extremiteter samt höft- och knämekanik. J Biomech. 2022 Aug;141:111215. doi: 10.1016/j.jbiomech.2022.111215. Epub 2022 Jul 2. PMID: 35816782. 

Burke A, Dillon S, O'Connor S, Whyte EF, Gore S, Moran KA. Riskfaktorer för skador hos löpare: En systematisk genomgång av teknik för fotnedsättning och dess klassificering vid islag. Orthop J Sports Med. 2021 Sep 9;9(9):23259671211020283. doi: 10.1177/23259671211020283. PMID: 34527750; PMCID: PMC8436320.