Inledning

När du bedömer en idrottspopulation bör du helst använda ett multimodalt tillvägagångssätt för att dokumentera skillnader mellan vänster och höger sida, i enlighet med forskningsläget. Om du behandlar patienter med höftsmärta eller patienter efter en höftoperation har du säkert någon gång använt Limb Symmetry Index (LSI) för att avgöra om någon är redo att återgå till idrott. Eftersom metoden är snabb och intuitiv och inte kräver några referensvärden att jämföra med används sådana bedömningar främst vid muskuloskeletala bedömningar inför återgång till idrott. Men hur tillförlitligt är det att förlita sig på det oskadade benet?

Den här studien är inte bara ännu en artikel i högen av forskning om utfall vid höftbesvär. Det är den första studien som tar fram ett heltäckande, kliniskt användbart testbatteri för höften (med tester av rörelseomfång, styrka och funktion) och systematiskt undersöker dess intra- och interbedömarreliabilitet. För dig som använder symmetriprocentsatser för att godkänna återgång till idrott är det här viktig läsning.

Metoder

Detta är en tvärsnittsstudie av reliabilitet hos friska vuxna som tränar på fritiden, genomförd i Belgien. Testbatteriet omfattade aktivt och passivt rörelseomfång i höften (flexion, inåt-/utåtrotation), isometrisk höftstyrka (flexorer, abduktorer, adduktorer) mätt med handhållen dynamometer samt funktionstester (medialt hopp, enbensknäböj, modifierat Star Excursion Balance Test [SEBTm] och knäböjsuthållighet). LSI beräknades för relevanta utfallsmått. Reliabiliteten kvantifierades med ICC, SEM och MDC95 %, och överensstämmelsen för LSI analyserades med Bland–Altman-metoden. Ett delurval testades på nytt efter en vecka för att bedöma intrabedömarreliabiliteten.

Inklusionskriterierna krävde att deltagarna var friska och motionerade på fritiden, vilket definierades som minst två träningspass per vecka. De skulle för närvarande vara fria från höftbesvär och inte ha någon relevant tidigare höftskada. De skulle ha minst 90 av 100 poäng på International Hip Outcome Tool (iHOT-12-fr). Deltagare som tidigare hade genomgått en höftoperation eller återhämtat sig från en skada i nedre extremiteten under de senaste 6 månaderna exkluderades.

Testerna utfördes i följande ordning:

• Bedömning av rörelseomfång: med en digital inklinometer bedömdes först höftflexion samt inåt- och utåtrotation vid 0° och 90° höftflexion aktivt, följt av en passiv bedömning. Rörelsens början i den kontralaterala extremiteten definierades som ytterläget.

• Styrka: mätt med en handhållen dynamometer och ett externt fixeringsbälte. Hävarmen definierades som längden på den nedre extremiteten, mätt individuellt från trochanter major till spetsen på den mediala malleolen. Värdena omvandlades till ledmoment och normaliserades till kroppsmassa (Nm/kg). Dynamometern placerades 3 cm ovanför den mediala malleolen eller vid mellanfoten, beroende på typ av mätning. Tre omgångar med maximala viljemässiga isometriska kontraktioner på 6 sekunder utfördes, med 15 sekunders vila mellan varje omgång. Kvoter mellan adduktorer och abduktorer beräknades.

• Funktionella tester:

• Medialt hopp för distans, normaliserat efter benlängd (från trochanter major till golvet)

• Enbensknäböj, bedömd på en kvalitativ observationsskala med 8 poäng

• Uthållighetstest i knäböj vid 100° knäflexion, mätt i sekunder

• Modifierat Star Excursion Balance Test (SEBTm), normaliserat för benlängd (från trochanter major till golvet). Räckavstånden uttrycktes som en procentandel av benlängden med hjälp av följande formel, och ett sammanvägt resultat beräknades som medelvärdet av de tre normaliserade riktningarna.

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.

Från: Burnel et al., BMC Musculoskelet Disord. (2026)

Resultat

Ett urval av 94 friska, fysiskt aktiva frivilliga (medelålder 28,4 ± 8,5 år, 39 % kvinnor) genomförde hela testbatteriet. Tjugo av deltagarna testades igen efter 7 ± 2 dagar för att undersöka intra-bedömarreliabiliteten.

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.

Från: Burnel et al., BMC Musculoskelet Disord. (2026)

Aktiv och passiv höftflexion uppvisade bäst reliabilitet för rörelseomfång (ROM) (ICC 0,76–0,85; MDC 12–18°), medan utåtrotation i flexion hade låg reliabilitet (ICC ≤ 0,44 aktivt, ≤ 0,32 passivt).

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.

Från: Burnel et al., BMC Musculoskelet Disord. (2026)

De flesta styrkemått visade god reliabilitet (ICC > 0,70), men hade ett betydande mätfel (MDC 55–79 N, SEM% 14–18 %, MDC% 40–48 %). Styrkeförhållandet mellan adduktorer och abduktorer hade låg reliabilitet (ICC 0,46 intra- och 0,31 interbedömare).

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.

Från: Burnel et al., BMC Musculoskelet Disord. (2026)

Bland de funktionella testerna hade det mediala hopptestet utmärkt tillförlitlighet (ICC 0,89–0,95; MDC 18–26 cm). Deltagarna hoppade i genomsnitt 92,5 cm (± 28,8 cm), vilket motsvarade ett normaliserat förhållande på cirka 1,0.

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.

Från: Burnel et al., BMC Musculoskelet Disord. (2026)

SEBTm visade också god reliabilitet i samtliga riktningar (MDC 9–14 cm). Den normaliserade räckvidden var 66,9 % i anterior riktning, 98,5 % i posteromedial riktning och 103,6 % i posterolateral riktning, och kompositpoängen var 89,7 %. Enbensknäböj (ICC 0,48–0,50) och knäböjsuthållighet (ICC 0,36–0,82) uppvisade låg reliabilitet.

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.

Från: Burnel et al., BMC Musculoskelet Disord. (2026)

Det mediala hoppet, normaliserat efter benlängd, korrelerade måttligt med abduktorstyrka (r = 0,52) och adduktorstyrka (r = 0,51). Styrkan i dessa muskelgrupper förklarade cirka 27 % av variationen i hopprestation.

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.

Från: Burnel et al., BMC Musculoskelet Disord. (2026)

Huvudresultatet: trots att LSI-värdena tydde på nästan perfekt symmetri (99,0 ± 17,1 % för höftflexion, 104,4 ± 10,9 % för medialt hopp) hade samtliga LSI-mått låg tillförlitlighet (ICC < 0,50), med MDC-värden från 11,9 % till 47,9 % (medelvärde ≈ 27 %). Det innebär att endast relativt stora förändringar var tillförlitliga, eftersom de kunde överstiga mätfelet, medan små förändringar inte gjorde det. Bland–Altman-gränserna för överensstämmelse var bredast för styrkebaserad LSI (±29 % till ±33 %) och smalast för SEBT LSI (±10–12 %).

Frågor och funderingar

Den mest slående siffran här är inte en reliabilitetskoefficient, utan MDC på cirka 27 % för LSI. Det innebär att om patientens LSI ökar från 75 % till 95 % mellan sessionerna kan du fortfarande inte vara helt säker på att det är en faktisk förändring och inte mätbrus. Den vanligt använda gränsen på 90 % för LSI vid klartecken för återgång till idrott ligger dessutom mitt inom mätfelets intervall för de flesta parametrar.

Varför händer det här även när de underliggande testerna (som det mediala hoppet eller höftflexion) i sig är tillförlitliga? Eftersom LSI är ett förhållande och förhållanden kombinerar mätfelet från båda benen. Det här väcker en mer grundläggande och ofta förbisedd fråga: det ”friska” kontralaterala benet som används som nämnare är inte en stabil referens, vilket vi redan tog upp i en nyligen publicerad ACL-forskningsöversikt. Det kan tappa styrka efter skadan eller faktiskt bli starkare genom kompensatorisk belastning under rehabiliteringen, vilket en tidigare studie på patienter som genomgått ACL-rekonstruktion visade (styrkan i det icke-skadade benet kan öka till över nivåerna före skadan, vilket bokstavligen gör det till ett ”rörligt mål”). Oavsett vilket jämför du ditt skadade ben med en referens som hela tiden förändras.

Kliniskt förändrar detta hur vi ska tolka vad ”90 % LSI” egentligen betyder. Ett uppmätt LSI på 85 % kan enligt dessa data motsvara ett faktiskt värde på allt från ungefär 70 % till 100 %. Det är ingen exakt klinisk gräns.

Det skulle vara mer kliniskt informativt att antingen jämföra den enskilda patienten med referensdata från friska personer i samma ålder och som utövar samma idrott, eller att göra en ny bedömning vid en longitudinell uppföljning.

Prata nördigt med mig

Studien följde COSMIN:s, GRRAS:s och STROBE:s riktlinjer, vilket redan är ett snäpp bättre än mycket av litteraturen om höftens reliabilitet. Den använde också en väl genomförd tvåstegsdesign (interbedömarreliabilitet n=94, test–retest inom bedömare n=20 efter 7 ± 2 dagar). ICC, SEM och MDC95 % rapporterades alla – en bra kombination: ICC visar bara den relativa reliabiliteten, inte hur stort felet är i absoluta tal. Det är just därför flera styrkemått såg bra ut på papper (ICC > 0,70) men hade en MDC på upp till 48 %.

Några saker att ha i åtanke innan du gör om ditt protokoll. Testordningen var fast (ROM, sedan styrka och därefter funktionella tester) i stället för randomiserad. Det var ett medvetet val för att spegla hur testbatteriet skulle användas kliniskt, men det innebär att trötthetseffekter på de senare funktionella testerna inte helt kan uteslutas. Författarna menar dock att detta inte skulle påverka själva reliabilitetsskattningarna, eftersom ordningen var densamma vid alla sessioner.

Urvalet bestod av friska, motionsaktiva vuxna (som tränade ≥2 pass/vecka; inga elitidrottare). Därför kan referensvärdena och MDC-estimaten inte utan vidare överföras till en tävlingsidrottande population, och de kan till och med vara konservativa eftersom deltagarna hade begränsad vana vid testning med maximal ansträngning. Det är också värt att notera att signifikant proportionell bias (heteroskedasticitet) påvisades för vissa LSI-mått. Det innebär att felet inte är konstant över hela poängintervallet, utan tenderar att öka i takt med att symmetrin förbättras – en särskilt problematisk egenskap hos ett mått som ska bekräfta att någon är ”redo”.

Budskap att ta med sig hem

Sluta förlita dig på Limb Symmetry Index som enda kriterium för återgång till idrott. Den låga reliabiliteten (ICC < 0,50) och stora MDC-värdet (cirka 27 %) innebär att små variationer utan klinisk betydelse kan få en patient att växla mellan godkänd och underkänd vid en gräns på 90 %. Följ i stället de absoluta värdena från dina mest tillförlitliga tester: aktivt och passivt rörelseomfång i höftflexion, isometrisk styrka och medialt hopptest. Tolka varje värde utifrån testets egen MDC och jämför med normativa referensdata i stället för med patientens andra ben.

Använd endast LSI i de tidiga stadierna av rehabiliteringen, eftersom stora asymmetrier sannolikt överstiger mätfelet, vilket innebär att förändringarna bör kunna upptäckas tillförlitligt. I takt med att rehabiliteringen fortskrider bör funktionella utfall snarare tolkas utifrån en kontinuerlig skala av resultat och kliniskt resonemang än utifrån ett binärt godkänd/underkänd-kriterium.

Bedöm tillförlitliga mätningar. Aktivt och passivt rörelseomfång (ROM) vid höftflexion, isometrisk styrka i abduktorerna, adduktorerna och höftflexorerna samt SEBTm och det mediala hopptestet visade tillräcklig reproducerbarhet för klinisk användning. Det mediala hopptestet hade en minsta detekterbar förändring (MDC) på 18–26 cm. Över detta värde kan skillnaden tolkas som verklig. SEBTm hade en minsta detekterbar förändring (MDC) på 9–14 cm.

Använd en longitudinell bedömning och jämför med referensvärden för friska personer. Den här studien kan ge ett exempel på referensvärden för friska, aktiva unga vuxna, men vi vet inte mycket om deras idrottsaktiviteter och urvalet var heterogent. Värdena i den här studien kan därför ge viss vägledning, men bekräftar inte att dessa referensvärden är en guldstandard.

Referens

Burnel J, Gony M, Bourreau R, Pairot de Fontenay B, Van Cant J. Ett testbatteri för höften i klinisk praxis: reliabilitet, referensvärden och fallgroparna med Limb Symmetry Index. BMC Musculoskelet Disord. 2026;27:817.