Inledning

I den här studien undersöktes reliabiliteten och validiteten hos ett nytt test för att undersöka funktionellt rörelseomfång vid höftextension. SOAR-testet (Posterior Standing Overhead Arm Reach) utvecklades som ett mått på höftextension med sluten kedja. Med det här testet kan höftextensionen objektiveras på ett mer funktionellt sätt än med den vanliga mätningen av höftextension på mage. Eftersom detta test var helt nyutvecklat undersökte författarna det först på ett frivilligt urval.

Metoder

Asymptomatiska frivilliga i åldrarna 18-30 år rekryterades. De hade inga klagomål på smärta i ländryggen eller nedre extremiteterna under de senaste 3 månaderna, kirurgi, frakturer eller neurologisk patologi och hade ett BMI under 30.

Höftextensionen mättes med en goniometer av två blindade undersökare i en standardiserad testposition. Först placerades ett klistermärke på golvet precis framför den första foten när patienten befann sig i tandemställning. Därefter instruerades försökspersonen att ställa sig med fötterna axelbrett isär och hälen på det icke-testade benet på klistermärket. Deltagaren lyfte båda armarna över huvudet och lyfte den främre framfoten från marken så att endast hälen var i kontakt med golvet och kroppsvikten placerades på testbenet. Därefter ombads deltagarna att skjuta fram höfterna och sträcka armarna bakåt så långt de kunde.

Goniometerns placering var standardiserad: stödpunkten placerades över trochanter major, den proximala armen placerades på en linje som var vinkelrät mot linjen mellan ASIS och PSIS, medan den distala armen placerades i linje med lårbenets mittlinje.

Tre försök gjordes för att nå maximal höftextension och varje ben testades tre gånger, omväxlande mellan båda benen. Dessa mätningar jämfördes sedan för att fastställa SOAR-testets tillförlitlighet mellan och inom bedömare. Testets validitet fastställdes genom att jämföra de goniometriska resultaten med resultaten från en 3D-rörelseinspelning.

Tillförlitligheten mellan och inom bedömare bedömdes med hjälp av intraklasskorrelationskoefficienten (ICC), där värden < 0,4 tolkades som dålig, 0,40-0,59 som rimlig, 0,60-0,74 som god och ⋝ 0,75 som utmärkt tillförlitlighet. För validitet tolkades Pearsons korrelationskoefficienter.

Resultat

Tjugofem försökspersoner med en medelålder på 24 år deltog i studien. Sammanlagt undersöktes 50 höfter. Den interna tillförlitligheten för båda undersökarna var 0,77 (0,64-0,86) och 0,80 (0,68-0,88), vilket visar på utmärkt tillförlitlighet. Interbedömarreliabiliteten var 0,65 (0,36-0,80), vilket tyder på god tillförlitlighet mellan två oberoende bedömare.

Måttets standardfel var 2,5° och 3° för var och en av bedömarna och den minsta påvisbara förändringen var 3,5° och 4,2°. När resultaten jämfördes med 3D-rörelseinspelningen för att bedöma validiteten blev det tydligt att mätningarna var lågt till måttligt associerade.

Frågor och funderingar

Dagliga aktiviteter kräver oftast slutna höftrörelser och det här testet var en utmärkt åtgärd för att få mer insikt i detta. År 2010 gjorde van Trijffel och hans kollegor en systematisk genomgång av mått på passiv rörelse i nedre extremiteterna och fann otillräcklig tillförlitlighet för mätning av höftextension. I allmänhet utförs dessa mätningar i en icke-viktbärande position med patienten på mage, men då bortser man från hur en stående viktbärande position påverkar mätresultatet. I vissa fall är denna mätning svår att genomföra, särskilt när undersökarens hand inte kan greppa om personens ben. Detta SOAR-test kan vara ett bra alternativ för att motverka dessa begränsningar.

Eftersom SOAR-testet endast kräver ett måttband och en goniometer kan det tillämpas i stor utsträckning i klinisk praxis och kräver ingen dyr utrustning. Genom att använda måttbandsindikationen kan testet standardiseras så att mätningarna över tid endast påverkas i liten utsträckning av positionsförändringar. Tillsammans med den goniometriska mätningen palperades ASIS och PSIS och linjen däremellan angav var goniometerns övre arm skulle placeras vinkelrätt mot den. På så sätt tog testet hänsyn till påverkan av bäckenets lutning.

3D-mätningarna med rörelseinspelning gav ett större funktionellt rörelseomfång för höftextension i cirka 70% av fallen. Författarna menar att det kan vara möjligt att en inlärningskurva orsakade denna skillnad. Dessutom kan bålens rörelse ha fått huden under markörerna att röra sig, vilket möjligen dämpar skillnaden. Så är detta verkligen en giltig?

3D-mätningarna med rörelseinspelning gav ett större funktionellt rörelseomfång för höftextension i cirka 70% av fallen. Författarna menar att det kan vara möjligt att en inlärningskurva orsakade denna skillnad. Dessutom kan bålens rörelse ha fått huden under markörerna att röra sig, vilket möjligen dämpar skillnaden. Så är detta verkligen en giltig mätning? Baserat på dessa resultat möjligen inte. Med hänsyn till författarnas kommentarer kan dock denna slutsats ändras med medicinsk bildbehandling i framtida studier.

Prata nördigt med mig

De nedre gränserna för de 95% konfidensintervallen indikerar att den interna tillförlitligheten var god. Medelvärdet för ICC och de övre gränserna visar på utmärkt tillförlitlighet mellan mätarna. För interbedömarreliabiliteten var medelvärdet för ICC bra, men den nedre gränsen för konfidensintervallet var endast dålig, medan den övre gränsen visar utmärkt tillförlitlighet. Det verkar således som om mycket större noggrannhet uppnås när mätningen utförs av endast 1 undersökare (eftersom konfidensintervallet för intrarater-reliabilitet är smalare). Jämförelsen mellan olika examinatorer ger ett mycket bredare konfidensintervall och därför kan denna direkta jämförelse ha begränsningar.

Bra aspekter som vi noterar är den randomiserade ordningen på mätningarna och den oberoende bedömningen av båda undersökarna som också var blindade för resultatet (eftersom en ytterligare undersökare läste och registrerade goniometerresultaten).

En relevant sidoanmärkning som jag har om dessa resultat är att den minsta viktiga skillnaden verkar vara liten. Du bör dock ta hänsyn till att höftextensionens ROM är en liten rörelse, med cirka 30° total ROM. Så en minimalt viktig skillnad på 3-4° verkar liten, men i förhållande till den totala höftextensions-ROM:en innebär den mer än 10 %. Därför bör du redan ha uppnått en förändring på 10% i detta mått för att kunna tolka utfallet.

Budskap att ta med sig hem

Snarare än att jämföra dessa resultat mellan oberoende granskare verkar det som om SOAR-testet kan ge konsekventa resultat när det används av en granskare. Därför verkar det som om detta test kan fungera som ett relevant longitudinellt mått på höftextension med sluten kedja, för att mäta förändringar över tid. En minimalt viktig skillnad på 3-4° bör noteras och därför återspeglar förändringarna nedan inte verkliga förändringar i höftextensionens ROM. Framtida studier bör undersöka om detta test verkligen är ett giltigt mått på funktionellt rörelseomfång vid höftextension, eftersom validiteten som uppmättes i denna studie kan ha äventyrats på grund av flera problem.

Referens

Grimes J, Wager J, Goldfarb J, Bauer P, Ferraro P, Loken M, Lynch R, Stegmann T. En preliminär studie av reliabiliteten och validiteten hos SOAR-testet (Posterior Standing Overhead Arm Reach) som ett mått på funktionell höftextensionsrörelse. Muskuloskelet Sci Pract. 2022 maj 25;61:102589. doi: 10.1016/j.msksp.2022.102589. Epub före utskrift. PMID: 35661575.