Ellen Vandyck
Forskningschef
Kronisk akillestendinopati är ett tillstånd som kännetecknas av starkt lokaliserad smärta vid insättningen eller något proximalt om den. Den kan drabba personer i alla åldrar och orsaka betydande smärta och funktionsnedsättning. Att tillståndet är kroniskt gör det ofta svårt att hantera och man bör räkna med en långvarig återhämtning. Excentrisk träning och flera fysiska metoder har undersökts för att ta reda på om de har en plats i behandlingen av akillestendinopati. Effekten av excentrisk träning har redan bevisats i flera systematiska översikter, särskilt för akillestendinopati i mittpartiet. Med tanke på att fysiska metoder fortsätter att användas i den kliniska miljön finns det ett behov av att fastställa deras effektivitet som ett potentiellt komplement till excentrisk träning, som det redan finns starka bevis för vid akillestendinopati. Denna studie utvecklar detta.
Randomiserade kontrollerade studier av akillestendinopati som jämförde fysiska metoder i kombination med excentriska övningar med enbart excentriska övningar inkluderades. Kronisk achillestendinopati definierades som symtom 2-6 cm proximalt om hälsenans infästning som varat i mer än 3 månader och som inte svarat på icke-operativ behandling.
De resultat som observerades var VISA-A, som undersöker den kliniska svårighetsgraden av akillestendinopati på en skala från 0-100, NPRS och belastningsinducerad smärta mätt med NRS. Utfallet undersöktes vid korttidsuppföljningen (4 veckor) och långtidsuppföljningen (12-16 veckor).
Studierna måste innehålla en excentrisk träningsgrupp som jämförelsematerial till en fysisk metod med ett excentriskt träningsprogram. De fysiska metoder som ingår i denna studie kan vara stötvågsbehandling, lågnivålaserbehandling, nattskena och Astym.
Totalt ingick åtta studier i granskningen, där deltagare med kronisk akillestendinopati i åldrarna 18-70 år studerades. Totalt undersöktes 199 respektive 421 personer vid korttids- och långtidsuppföljningen. I träningsgruppen med fysiska metoder och excentrisk träning (PMEE) användes stötvåg i 3 studier, lågnivålaserterapi i 2 studier, nattskena i 1 studie, fotortoser i 1 studie och Astym i 1 studie.
Vid korttidsuppföljningen fanns det inga skillnader mellan PMEE och EE på VISA-A (SMD=0,03 (95%CI -0,46-0,53)) och NPRS (SMD=-0,16 (95%CI -0,72-0,40)). Belastningsinducerad smärta undersöktes inte vid 4 veckor.
Vid långtidsuppföljningen fanns inga signifikanta skillnader för VISA-A (SMD=0,43 (95%CI -0,05-0,92)), NPRS (SMD=-0,39 (95%CI-1,11-0,32)) och belastningsinducerad smärta (SMD=-0,46 (95%CI -1,08-0,15)) mellan PMEE och gruppen som utförde excentrisk träning.
Resultaten av långtidsuppföljningen av VISA-A visar att effekten är på gränsen, inte signifikant till förmån för behandling med excentrisk träning. Den stora till måttliga heterogeniteten i dessa resultat gör dock att vi drar slutsatsen att slutsatserna bör tolkas försiktigt. Hypotesen är att excentrisk träning leder till förbättringar av draghållfastheten i hälsenan, vilket ytterligare minskar belastningen. De föreslagna fysiska metoderna ger inte en sådan ökning av draghållfastheten och är därför ineffektiva vid behandling av akillestendinopati.
Begränsningen till engelska studier kan ha lett till en språklig snedvridning av resultaten. Eftersom risken för systematiska fel var låg har studier av hög kvalitet ändå inkluderats, vilket har lett till säkra resultat. Författarna konstaterade att det inte fanns några tecken på publikationsbias. Bortsett från detta var metodiken i den aktuella studien väl genomförd och uppfyllde kraven för systematiska synteser och metaanalyser.
Eftersom fysikaliska metoder som stötvågs- och lågnivålaserterapi inte ger några ytterligare fördelar jämfört med enbart excentriska övningar, är det senare alternativet fortfarande grundpelaren i behandlingen av akillestendinopati. Eftersom denna granskning kunde inkludera studier av hög kvalitet och med låg risk för systematiska fel är bevissäkerheten hög. Den excentriska träningsdoseringen för akillestendinopati som sammanställts från dessa högkvalitativa studier föreslår 3 uppsättningar med 15 repetitioner som utförs två gånger om dagen i 12 veckor, båda stående på ett böjt och sträckt knä.
Oavsett om du arbetar med idrottare på hög nivå eller amatörer vill du inte missa dessa riskfaktorer som kan utsätta dem för högre skaderisker. Detta webinar gör det möjligt för dig att upptäcka dessa riskfaktorer och arbeta med dem under rehabiliteringen!