Inledning

Löpare och friidrottare råkar ofta ut för skador, varav de flesta är överbelastningsskador i de nedre extremiteterna. Hittills har endast blandade resultat framkommit från flera screeningverktyg för rörelse, och en allmän anmärkning är att det generiska tillvägagångssättet för att bedöma löpberedskap inte är giltigt för löpspecifika sporter. Nyligen utvecklades Running Readiness Scale av Harrison et al. 2021 och rekommenderades senare i en klinisk kommentar för rehabilitering av löpare. Eftersom den är särskilt utformad för löpare och har visat lovande resultat när det gäller poängens korrelation med löpkinematik, utvärderas nu Running Readiness Scale med avseende på dess förmåga att förutsäga skador.

Metoder

I denna prospektiva kohortstudie ingick friidrottare i NCAA Division III inom längdskidåkning och friidrott i löpning, hoppning och voltige. De var oskadda och utan några symptom. Alla uppgifter om försäsongsträning och tidigare idrottsrelaterade skador samlades in vid baslinjen, tillsammans med deras demografiska variabler för att kontrollera eventuella störfaktorer. Bedömningen av löpberedskapen gjordes med hjälp av Running Readiness Scale.

Running Readiness Scale består av 5 uppgifter som var och en utförs under 1 minut med 30 sekunders vila emellan

• Dubbelbenshoppning i takt med en metronom som är inställd på 160 slag per minut (bpm)
• Plankan
• 6" step-ups*, följ rytmen från en metronom i 160 bpm
• Knäböj med ett ben*, följ 80 bpm på metronomen (ner på ett slag, upp på nästa slag)
• Sitta på väggen

* Step-ups och knäböj med ett ben utfördes i 30 sekunder på varje ben.

Uppgifterna från Running Readiness Scale utvärderades med avseende på utförande enligt kriterierna i tabellen nedan:

För varje uppgift som utfördes framgångsrikt gavs 1 poäng, så att den totala poängen på Running Readiness Scale varierade från 0-5.

Idrottarna följdes under hela säsongen och varje idrottsrelaterad skada i nedre extremiteten som hindrade idrottaren från att delta i ett träningspass eller en tävling registrerades, tillsammans med skademekanismen och relaterade variabler.

Resultat

Totalt deltog 113 idrottare i kohortstudien, varav 63 var män och 50 var kvinnor. Vid baslinjen rapporterade de samma egenskaper med undantag för att männen var längre och tyngre.

De flesta av de tävlande klarade 4 av 5 punkter på Running Readiness Scale.

Under säsongen skadade sig 37 idrottare i den nedre extremiteten. Det fanns en signifikant skillnad mellan de skadade och de icke skadade idrottarna när det gällde deras poäng på Running Readiness Scale. De skadade idrottarnas poäng var signifikant lägre och denna skillnad kvarstod efter kontroll för potentiella störfaktorer vid baslinjen.

Det beräknades att idrottare som fick 3 poäng eller mindre på Running Readiness Scale var nästan 5 gånger mer benägna (OR = 4,8, 95%CI: 2,1 till 11,3) att drabbas av en skada i nedre extremiteten under säsongen jämfört med idrottare som uppnår en poäng på 4 eller 5. Om man tittar på de olika uppgifterna i Running Readiness Scale var det att misslyckas med dubbelbenshoppet (OR=4,5, 95% KI 1,4 till 14,7) och väggsittningen (OR=25,9, 95% KI 1,4 till 482) de viktigaste prediktorerna för att drabbas av en skada.

Frågor och funderingar

Double-leg wall sits har ersatts av unilateral wall sits i andra studier, och eftersom konfidensintervallet var mycket brett kan detta vara ett bra alternativ för att förfina Running Readiness Scale ännu mer, eftersom den unilaterala versionen ställer högre krav på kontroll och balans.

Knäböj med ett ben var inte en skadeförebyggande faktor, men det är möjligt eftersom ingen minimihöjd definierades. Detta kan möjligen ha gjort det möjligt för deltagarna att välja sitt eget knäböjsdjup, och genom att undvika djupare böjningar överlistade de svagare deltagarna förmodligen forskaren. Djupare rörelser till ett fördefinierat minimum kan ha gjort att fler deltagare misslyckades med denna del.

Att använda dikotoma kriterier (godkänt eller underkänt) per test förenklade analyserna, men innebär att man måste dra en linje för en rörelse som kan vara föränderlig. Dessutom har vi ingen information om vilken vinkel rörelserna observerades från, vilket också kan ha orsakat variationer i resultaten. Å andra sidan har användningen av de enskilda uppgifterna från Running Readiness Scale tidigare visat sig ha god potential för att bedöma rörelser som är relevanta för utvecklingen av löprelaterade skador.

Även om den standardiserade bedömningen är en viktig styrka i den här studien måste vi erkänna att även en standardiserad bedömning kan vara föremål för tolkning och observation. Särskilt eftersom denna studie visade måttlig till dålig interbedömarreliabilitet kan detta vara fallet här. Visuella observationer kan potentiellt förbättras med hjälp av vissa appar och bra träning. Det är dock viktigt att börja med att använda en uppsättning kriterier. Jag föreslår att endast en bedömare utvärderar uppföljande idrottare från ett visst lag för att minska risken för att hitta skillnader mellan bedömare.

Prata nördigt med mig

Dessa uppgifter samlades in prospektivt för att undvika mätbias. Analyserna kontrollerades för påverkan av förväxlingsvariabler, men slutsatserna kvarstod. Vi bör komma ihåg att det kanske inte är alla idrottare som har rapporterat skador. Jag kan tänka mig att hektiska säsongsscheman och en önskan om att inte missa något urval kan ha stått i vägen för en korrekt rapportering. Det är också möjligt att idrottare utvecklade symtom men fortsatte träna utan att rapportera skador. Eftersom endast skador med tidsförlust analyserades i den här modellen bör Running Readiness Scale snarare ses som en vägledning för träning och anpassning, eftersom orapporterade skador och skador utan tidsförlust kan underskatta de observerade effekterna, samtidigt som de i slutändan har en god chans att leda till skador med tidsförlust.

Breda konfidensintervall, särskilt för väggsittningen, kan potentiellt orsakas av att en varierad studiepopulation ingick. Mer homogena grupper av idrottare kan studeras i framtiden för att undersöka om vissa tester är mer relevanta för olika idrottsspecialiseringar.

Budskap att ta med sig hem

Om en idrottare får 3 poäng eller mindre på Running Readiness Scale löper han eller hon risk att skada sig under säsongen, oavsett träningsstatus, tidigare skador och andra faktorer som påverkar. De viktigaste faktorerna som bidrog till risken var att man inte klarade väggsittningen och hopptesten med dubbla ben. Interbedömarreliabiliteten var måttlig till låg, vilket tyder på att en observatör helst bör genomföra alla tester och att tillräcklig utbildning i poängsättning av de enskilda frågorna bör organiseras. Denna uppsättning kriterier för bedömning av löpberedskap kan dock bidra till att justera träningen före säsongen för att minimera risken för skador på nedre extremiteterna hos en grupp idrottare.

Referens

Luedke LE, Reddeman E, Rauh MJ. Running Readiness Scale och skador hos friidrottare och längdskidåkare på högskolenivå. J Athl Train. 2025 Jan 22. doi: 10.4085/1062-6050-0309.24. Epub före utskrift. PMID: 39838857.