Inledning

Fysisk aktivitet är den rekommenderade förstahandsbehandlingen för att lindra symtomen och förbättra funktionsförmågan, även om många människor inte uppfyller minimikraven för rekommenderade aktivitetsnivåer. En studie av Kanavaki et al. (2017) att ledvärk är ett viktigt hinder för att delta i fysisk aktivitet och att vissa människor har svårt att hitta den optimala nivån av fysisk aktivitet. Detta tyder på att många människor behöver vägledning för att få dem att motionera tillräckligt mycket. Men eftersom artros är ett kroniskt, obotligt tillstånd är egenvård att föredra framför intensiv och kostsam individuell rådgivning. Mercer et al. (2016) att användningen av bärbara aktivitetsmätare kan leda till beteendeförändringar och förbättrade fysiska aktivitetsnivåer. Detta koncept togs upp i den här studien för att se om personer med artros också kunde förbättra sin fysiska aktivitetsnivå genom att bära en bärbar aktivitetsmätare. Därför syftade den aktuella studien till att undersöka effekten av självövervakning av fysisk aktivitet vid artros.

Metoder

I en sekundär analys av en randomiserad kontrollerad studie som publicerades 2020 tittade författarna närmare på resultaten av upplevd ledfunktion och hälsorelaterad livskvalitet och försökte reda ut om tillägg av självövervakande fysisk aktivitet vid artros kunde förbättra dessa resultat.

Behöriga kandidater var personer med höft- och/eller knäartros i åldrarna 18-67 år. De måste vara anställda på minst 50 procent och kunna ägna sig åt fysisk aktivitet.

Två grupper jämfördes:

1. Personer som deltar i SOASP (Supported Osteoarthritis Self-management Program)
2. Individer som deltog i SOASP och fick en bärbar aktivitetsmätare

De i gruppen som fick den bärbara aktivitetsmätaren var tvungna att bära den från uppvaknande till sänggående under 12 veckor i följd. Apparaten var programmerad så att varje deltagare inledde studien med ett fördefinierat dagligt stegmål på 7000 steg.

Sociodemografiska variabler samlades in och den upplevda ledfunktionen bedömdes med hjälp av Hip Disability and Osteoarthritis Outcome Score (HOOS) eller Knee Injury and Osteoarthrits Outcome Score (KOOS), beroende på vilken led som var mest påverkad. Poängen sträcker sig från 0-100 där lägre poäng motsvarar sämre resultat.

Den självskattade hälsorelaterade livskvaliteten registrerades med hjälp av frågeformuläret Euroqol EQ-5D-3L. Poängen sträcker sig från 0-100, där lägre poäng indikerar sämre resultat. Detta frågeformulär har 5 dimensioner: rörlighet, egenvård, vanliga aktiviteter, smärta/besvär och ångest/depression.

Utfallet bedömdes vid baslinjen samt efter 3, 6 och 12 månader.

Resultat

Totalt 124 deltagare: 50 i kontrollgruppen och 74 i interventionsgruppen analyserades. Majoriteten av de inkluderade deltagarna var kvinnor (87%). Deltagarnas ålder varierade mellan 38 och 65 år, med ett medelvärde på 55,8 år. Knäet var den led som drabbades hårdast.

Analysen visade inga statistiskt signifikanta interaktionseffekter för någon av delskalorna i HOOS eller KOOS, och inte heller för EQ-5D-3L. Det skedde endast små förbättringar över tid, oberoende av grupptillhörighet, särskilt för delskalorna smärta och symtom. För EQ-5D-3L observerades inga förbättringar över tid. Dessa resultat tyder inte på några fördelar med egenkontroll av fysisk aktivitet vid artros.

Frågor och funderingar

Varför är det så svårt att skapa meningsfulla förändringar för personer som drabbats av artros? En möjlig förklaring är att HOOS- och KOOS-frågeformulären inte är väl lämpade för att fånga upp förändringar hos personer som behandlas konservativt. Men vi kan också vara kritiska till de åtgärder som används. I 2022 års studie observerades inte heller några fördelar mellan interventions- och kontrollgrupperna när det gällde resultatet arbetsförmåga. Vi måste också kritiskt granska interventionsprogrammet. Personerna kompletterades med en bärbar enhet. Dessa personer var dock redan måttligt aktiva, men ändå sänktes det dagliga stegmålet för baslinjen till 7000. Kanske var programmet helt enkelt inte tillräckligt intensivt för att generera meningsfulla skillnader. Dessutom har varje individ andra utgångsnivåer, så finjustering verkar mycket viktigt, men ändå användes ett tillvägagångssätt som passar alla. I praktiken kan man ju inte ge alla samma startpaket, eller hur?

Om vi tittar på komponenterna i SOASP-programmet hänvisar studien till Thorstensson et al. (2015) när programmet fortfarande hette Better Management of Patients with Osteoarthritis (BOA). Intressant nog har detta program en valfri träningskomponent. Studien nämner: "Syftet med de teoretiska sessionerna var att förklara mekanismerna bakom de möjliga fördelarna med specifika övningar och att öka patientens motivation att träna. Patienterna kunde dock välja att avstå från att träna om de inte var motiverade just då." Tyvärr gavs ingen sådan information i den aktuella studien och det nämndes inte heller om personerna tackade nej till träning. Detta kan vara en viktig faktor till varför inga relevanta förbättringar observerades.

Resultaten är mycket nedslående. Vi måste dock ta hänsyn till att de personer som deltog i denna studie redan var aktiva vid baslinjen och att en betydande andel av dem redan regelbundet hade använt en bärbar aktivitetsmätare. Det är möjligt att detta urval därför inte var väl lämpat för denna RCT. Det hade varit möjligt att ett urval av inaktiva deltagare från lägre socioekonomiska klasser med begränsad tillgång till sjukvård hade varit bättre lämpat.

Prata nördigt med mig

Du bör också vara medveten om att denna studie var en sekundär analys av en tidigare RCT. Den tidigare studien visade inte på några meningsfulla effekter mellan grupperna med eller utan bärbara aktivitetsmätare. Man kan undra varför de fortfarande gjorde den här analysen...

Bortsett från den sekundära karaktären, som begränsar styrkan eftersom den ursprungliga RCT:n inte hade någon styrka för denna analys, uppstod inga egentliga metodologiska problem. Den aktuella studiepopulationen kanske inte är den bästa för studiens omfattning, men det kan vara intressant att lära sig vad användningen av bärbara aktivitetsmätare kan tillföra människor som behöver det mer, till exempel människor med låga aktivitetsnivåer, begränsad tillgång till hälso- och sjukvård, låg hälsokunskap etc.

Budskap att ta med sig hem

Egenkontroll av fysisk aktivitet vid artros ledde inte till förbättrad ledfunktion och hälsorelaterad livskvalitet i detta urval av redan aktiva personer som var vana vid bärbara aktivitetsmätare och träning.

Referens

Östlind E, Eek F, Stigmar K, Ekvall Hansson E. Effects of self-monitoring physical activity with wearable activity trackers on perceived joint function and health-related quality of life in people with hip and knee osteoarthritis: a secondary analysis of a cluster-randomised clinical trial. BMC Musculoskelet Disord. 2025 Jan 9;26(1):33. doi: 10.1186/s12891-024-08238-8. PMID: 39789623; PMCID: PMC11715198.