Inledning

Även om effekten av motståndsträning mot artros är erkänd i leder som knä och höft, ägnas mycket mindre uppmärksamhet åt mindre leder, till exempel handen. Artros i handen är vanligt hos äldre personer och kan orsaka symtom som smärta, stelhet och kraftnedsättning, vilket kan försvåra dagliga aktiviteter. Studier som undersöker artros i större leder, t.ex. knäleden, pekar specifikt på styrketräning som förstahandsbehandling. En nyligen genomförd metaanalys av Goh et al. (2019) visade att högintensiv styrketräning hade stora effektstorlekar för att minska smärta jämfört med lågintensiv träning. Tyvärr kan rädslan för uppblossande sjukdomar hindra högintensiv styrketräning från att användas som en första linjens behandling. Träning med blodflödesbegränsning kan fungera som ett alternativ till högintensiv styrketräning, eftersom övningarna är lågintensiva, men kan ge betydande styrkeökningar och framkalla mindre smärta under träningen. Det finns få bevis för motståndsträning vid artros i handen och för att fylla denna lucka genomfördes denna genomförbarhetsstudie för att öppna vägen för ytterligare forskning.

Metoder

En enkelblind 3-armad randomiserad kontrollerad genomförbarhetsstudie genomfördes där man jämförde rådgivning plus 6 veckors högintensiv motståndsträning med rådgivning plus 6 veckors träning med blodflödesbegränsning med en kontrollgrupp som endast fick rådgivning hos personer med handartros.

Övningar som utfördes i båda träningsgrupperna var isometriska grepp- och knipövningar samt isotoniska tum-extension- och abduktionsrörelser. Gruppen som tränade högintensiv motståndsträning tränade med 60% av maximal frivillig kontraktion under de första två veckorna och med 70% under veckorna tre till sex.

I gruppen som tränade för att begränsa blodflödet gjordes samma övningar, men med en lägre intensitet på 30% av maximal frivillig kontraktion under de första två veckorna och 40% under veckorna 3-6. Under träningen bar deltagarna en blodtrycksmanschett (bredd: 13,5 cm, längd 53 cm) på armen. Trycket som tillfördes armen anpassades individuellt vid varje session och ställdes in på 50% av deltagarnas arteriella ocklusion.

När det gäller träningsprogressionen utförde både grupperna med blodflödesbegränsning och högintensiv motståndsträning två set av varje övning under den första veckan, tre set under vecka två till fyra och fyra set under vecka fem och sex. Deltagarna i gruppen med blodflödesbegränsning utförde 30 repetitioner under det första setet och 15 repetitioner i de följande seten. Den högintensiva gruppen utförde 10 repetitioner i varje set.

Deltagarna i varje grupp och i kontrollgruppen fick råd i form av en broschyr som innehöll information om definitionen av och orsaken till artros, varningssignaler, diagnos och behandlingsalternativ.

Resultat

Femtionio deltagare inkluderades och fördelades slumpmässigt på de tre grupperna. Resultaten tyder på att följsamheten till behandlingarna var god, även om den var preliminär, med 78% i högintensitetsgruppen och 89% i gruppen med blodflödesbegränsning. Det var ingen skillnad i träningsutlöst smärta och smärtnivåerna var låga (median NRS 0/10 i båda grupperna). Uppblossningen efter behandlingen var låg och inträffade vid 1,6% respektive 4% av träningstillfällena i gruppen med blodflödesbegränsning respektive högintensitetsgruppen. Det förekom endast en negativ händelse i gruppen som tränade högintensiv motståndsträning, där en deltagare drog sig ur studien efter det första träningspasset på grund av överdriven smärta. I gruppen med blodflödesbegränsning noterades ingen enskild biverkning.

I träningsgrupperna visade sig fler deltagare svara på behandlingen jämfört med kontrollgruppen som endast fick rådgivning, även om detta inte var statistiskt signifikant för högintensitetsgruppen. En svarande definierades som:

"en patient som rapporterar förbättring från baslinjen av smärta eller funktion ≥ 50 % och en absolut förändring på ≥ 2 av 10 poäng (≥ 20 av 100 poäng för FIHOA), eller förbättring av minst två av följande kriterier: minskning av smärta ≥ 20 % och absolut förändring ≥ 1 av 10 poäng, funktionell förbättring ≥ 20 % och absolut förändring ≥ 10 av 100 poäng, förbättring av patientens helhetsbedömning ≥ 20 % och absolut förändring ≥ 1 av 10 poäng."

FIHOA valdes för att beräkna antalet svarande eftersom den är speciellt framtagen för hand-OA.

Antalet som behövde svara på behandlingen var lågt; 2 i gruppen med blodflödesbegränsning och 4 i den högintensiva gruppen. Oddskvoterna i tabellen nedan visar att jämfört med kontrollgruppen var det mer sannolikt att personerna hade nytta av övningarna i blodflödesmotstånd än att de hade nytta av att endast få råd. Detsamma gäller för högintensiv styrketräning, men här visar det 95-procentiga konfidensintervallet att oddskvoten inte är signifikant.

Smärtan förbättrades också med en kliniskt meningsfull skillnad i båda träningsgrupperna, men inte i gruppen med enbart rådgivning. I gruppen med blodflödesbegränsning förbättrades smärtan i större utsträckning (-2,3 vs -1,8). Inga kliniskt betydelsefulla förbättringar kunde konstateras när det gäller greppstyrka. Båda träningsgrupperna förbättrades med cirka 10%. En förbättring på 20% har i tidigare studier ansetts vara kliniskt relevant.

När det gäller frågeformulären observerades en kliniskt relevant förändring i Patient Specific Functional Scale (PSFS) endast i gruppen med högintensiv motståndsträning, med en genomsnittlig förändring på 2,8 poäng. Inga viktiga skillnader noterades i DASH- och FIHOA-frågeformulären.

Frågor och funderingar

"FIHOA valdes för att beräkna antalet respondenter eftersom den är speciellt framtagen för hand-OA." Resultaten tyder dock på att det inte fanns några statistiskt signifikanta resultat och därmed inga kliniskt viktiga förändringar i FIHOA. Därför är det fortfarande oklart hur antalet svarande beräknades.

Denna genomförbarhetsstudie visade signifikanta förbättringar av greppstyrkan, men nådde inte upp till den tröskel på 20% som föreslagits i tidigare studier för att anses vara kliniskt relevant. Denna ökning av greppstyrkan med 10% kan dock vara lovande, med tanke på att den uppnåddes på bara 6 veckor hos personer runt 70 års ålder. Demografin visade att de i genomsnitt hade haft smärta i 5-10 år. Visst, den här studien ger inga säkra svar eftersom det bara är en genomförbarhetsstudie. Den ger dock en viktig inriktning för framtida forskning och vissa av principerna kan vara användbara i klinisk praxis. Du kan till exempel motivera din patient med information om att även i denna lilla studie och äldre population kan man efter 6 veckors motståndsträning för handartros redan förvänta sig en 10% ökning av greppstyrkan - vilket är viktigt för många äldre i deras dagliga liv. Dessutom kan man konstatera att även om smärtan varar under en längre tid tyder denna studie på att detta inte påverkar resultatet. Genom att sprida dessa positiva budskap kan du motivera din patient att delta i styrketräning mot artros i handen.

Prata nördigt med mig

Denna genomförbarhetsstudie rapporterades i enlighet med CONSORT-riktlinjerna och förhandsregistrerades, som sig bör. För att analysera resultaten användes en intention-to-treat-metod. Bedömarna var blinda för grupptillhörighet. Deltagarna stratifierades enligt deras greppstyrka vid baslinjen, vilket ledde till att den genomsnittliga greppstyrkan vid baslinjen var lika i alla grupper.

När det gäller motståndsträning följde träningsrecepten rekommendationerna från American College of Sports Medicine. Den här studien var den första där träning med blodflödesbegränsning implementerades i motståndsträningen för artros i handen hos symtomatiska personer, och den visade lovande resultat som bör undersökas ytterligare.

En mycket lovande aspekt är att endast 2 deltagare drog sig ur studien, den ena av personliga skäl och den andra på grund av överdriven smärta. Resultaten visade dock att den träningsinducerade smärtan var nästan obefintlig och inte ledde till uppblossande smärta. Det verkar alltså som om styrketräning vid artros i handen är genomförbart och inte nödvändigtvis leder till ökad smärta.

Budskap att ta med sig hem

Vad kan vi lära oss av dessa preliminära resultat? I väntan på resultaten från den robusta randomiserade kontrollerade studien lär oss denna studie att vi inte behöver vara rädda för motståndsträning vid artros i händerna eftersom det inte leder till uppblossande smärta och kan bidra till att minska smärtan hos äldre individer. Gripstyrkan förbättrades inte till en kliniskt meningsfull nivå, men styrketräning under längre perioder än 6 veckor kan eventuellt vara nödvändigt och lovande, eftersom denna 6-veckorsstudie redan visade förbättringar på 10%. Blodflödesbegränsning och motståndsträning för artros i handen, som studerades för första gången i denna population, verkar lovande och genomförbart.

Referens

Magni, N., McNair, P., och Rice, D. (2022). Sex veckors styrketräning (plus rådgivning) jämfört med enbart rådgivning vid artros i handen: En enkelblind, randomiserad, kontrollerad genomförbarhetsstudie. Muskuloskeletal vetenskap och praxis, 57, 102491.